Intresset för runor är, och har länge varit, stort. Runolog Magnus Källström vid Riksantikvarieämbetet tror att det har att göra med att det är ett främmande skriftsystem som berättar om vår historia och samtidigt ligger oss geografiskt nära. Vi kan besöka runstenar och faktiskt läsa många av dem, även med begränsade kunskaper.
Vilka missuppfattningar om runor möter du oftast?
– En vanlig missuppfattning är att runinskrifter och runstenar är hedniska. Det förekommer absolut runstenar med hedniska symboler och berättelser, men de är förhållandevis väldigt få. Nästan alla runinskrifter vi möter ute i landskapet är kristna och innehåller kristna symboler - inte minst i form av inristade kors.
– En annan relativt vanlig missuppfattning är att runinskrifter består av magiska tecken som skapats genom någon sorts rituell magi. De flesta runstenar vi har följer en viss formel: ofta är det en eller flera namngivna personer som låter resa stenen till minne av en död närstående släkting, ofta en far, mor, son eller dotter, bror eller syster. Ibland berättar texten också om resor som denne företagit och det är inte ovanligt med en kort kristen bön som avslutning.
Hur har runskrift förändrats över tid?
– Den har både förändrats och inte förändrats. De äldsta skrifterna som vi känner till är från 100-talet, och numera är de flesta överens om att detta tidiga runalfabet – som innehöll 24 tecken – hade det latinska alfabetet som grund. I början av 700-talet ersattes detta med ett runalfabet som endast hade 16 tecken, vilket kan ha att göra med de stora språkförändringar som skedde under de föregående århundradena. Det är detta runalfabet som vi finner på de flesta runstenar. Vissa runtecken ser likadana ut hela tiden medan andra har ändrat form, ibland flera gånger.
Hur står sig Östergötland nationellt?
– Varje landskap har sin särprägel, men det som utmärker Östergötland är att det finns väldigt många runinskrifter, omkring 370, som dessutom täcker ett brett tidsspann. Man har hittat runinskrifter som sträcker sig ända från 200-talet och långt upp i medeltiden, med många inskrifter från till exempel vikingatiden däremellan. Dessutom finns det tidiga exempel på runinskrifter från en senare tid, med oväntade historier bakom sig, som jag tänkte berätta om på föredraget.
Vilka är dina favoritrunstenar kring Östergötland?
– Det är svårt att välja bara en. Bland annat tänker jag på berghällen i Oklunda. En liten runristning, ungefär lika stor som ett A4-ark, från omkring 800-talet. Den berättar en spännande historia om ett brott som begåtts och är dessutom en av våra få hedniska runinskrifter.
– En annan favorit är ormen som är inristad i klipphällen i Björnsnäs i Kvillinge utanför Norrköping. Här har runristaren utnyttjat hällens ojämna yta för att skapa en effekt – som om ormen simmar i vatten. Detta är mycket ovanligt, eftersom de flesta ristningar gjorts på släta ytor.
– Jag tycker också att Ledbergsstenen vid Ledbergs kyrka, som tycks avbilda en scen ur den nordiska myten om Ragnarök (världens undergång), är spännande. Notera också att den har ett kristet kors inristat på östra smalsidan, vilket skulle kunna indikera att man lämnar den gamla tron för den nya, eller att man har använt den nordiska myten för att förklara den yttersta domen.
Ditt kommande föredrag på museet heter “Runor i Östergötland - Allt utom Rökstenen”. Varför väljer du att inte prata om den?
- Av flera olika skäl. Bland annat finns det inte tillräckligt med tid för att hålla ett djupgående föredrag om Rökstenen vid detta tillfälle. Dess inskrift, med cirka 760 tecken, anses vara den längsta i världen. Man skulle kunna prata om den hur länge som helst, och inte minst om de olika tolkningar som gjorts av dess innehåll. Det känns också som ett roligt tillfälle att lyfta andra runstenar från Östergötland som kanske inte fått samma mediala uppmärksamhet som just Rökstenen.
Hur kan nya fynd och digital teknik förändra vår kunskap om runor?
– Nya fynd är alltid spännande av många olika anledningar, men en sak som jag tycker är särskilt intressant är att de både kan bekräfta och omkullkasta det vi vet om runor. Många av runstenstexterna följer en viss formel, men nya fynd kan visa sig vara helt unika.
– Digital teknik används i dag för att dokumentera runinskrifter, och den kan hjälpa oss upptäcka sådant som vi inte har sett tidigare. Men jag skulle också säga att den aldrig helt kan ersätta närkontakten med en runristning. Man kan till exempel ibland behöva röra ristningslinjerna med fingret, för att avgöra om något är ristat. Det kan man inte göra vid datorn.
Vad är det som gör runor så spännande att forska kring, tycker du?
– Det är nog framförallt variationen. Varje runinskrift innebär en möjlighet att utforska en annan tid eller plats och försöka lösa en gåta. Man vet aldrig riktigt vad man kommer att mötas av, och det fascinerar mig.
– Ibland dyker det upp något okänt som man direkt kan se hur det passar in. Andra gånger handlar det om något helt nytt, som man inte känner igen överhuvudtaget. Ju svårare en inskrift är att tyda eller tolka, desto roligare blir det för mig. Det kan till exempel vara en skadad minnesskrift eller blyamulett med en längre text, vars betydelse är oklar. Då krävs mycket funderande och konsulterande av litteraturen för att försöka lista ut vad den har för betydelse.
– Att läsa en text som är tusen år gammal och kanske vara den första som gör det på alla dessa år – det är superspännande.
Text: Christian Rehn/Östergötlands museum
Publicerad: 261102
