Meny

Vid midsommartid 1937 slogs höet för sista gången på Hunnebergsgärdet. Den 1 juli samma år togs det första spadtaget på platsen för det nya museet i Linköping. Byggnaden var verkligen efterlängtad. Det nya museet blev inte heller något hastverk. Av 53 inkomna arkitektförslag föll valet på ett djärvt funktionalistiskt förslag från de unga arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdal. 

Mottot för deras byggnad var "I det blå".

Byggprocessen dokumenterades av Einar Jagerwalls känsliga öga. Vi får i hans film följa bygget, alltifrån glimtar från det sista provisoriet i Gamla Hypoteksgården till den högtidliga invigningen av det nya museet den 21 juni 1939. Berättare är Stefan Hammenbeck.


	Skisser inför byggnationen av museibyggnaden i Linköping 1939

Två museer blir ett

Efter många års diskussioner enades stadens två museer, Östergötlands museum och Linköpings stads museum, om en gemensam byggnad. Bådas samlingar var stora och höll hög internationell kvalitet.

1935 utlystes en arkitekttävling i vilken det förutom förslaget på en museibyggnad ingick att skapa en stadsplan för det kulturellt känsliga området.

I samma kvarter planerades även byggnader för lantmäterikontor och ett landsarkiv, som då hade tillfälliga lokaler i Vadstena.

Skisser inför byggnationen av museibyggnaden i Linköping 1939

Fyra professorers ungdomsverk

1936 presenterades det vinnande förslaget. Vinnare var tre arkitekter i trettioårsåldern, Nils Ahrbom, Helge Zimdal samt Sven Hesselgren. Den senare var specialist på belysningsfrågor efter vilka förslagen i första hand hade bedömts. Senare tillkom Carl-Axel Acking som fick ansvar för inredning och möbler.

Alla fyra hade arbetat med de mest framstående arkitekterna inom svensk funktionalism, Gunnar Asplund, Paul Hedquist och Sven Markelius, och blev sedermera själva professorer: Zimdal vid Chalmers i Göteborg, Ahrbom vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, Acking vid Lunds tekniska högskola och Hesselgren vid universitetet i Addis Abeba i Etiopien.

Museets entréhall, bilden består av två sammansatta, den ena en arkitektskiss från 1936 och den andra ett foto från 2022

Funkisbyggnad

Det vinnande förslaget var ritat i funktionalistisk stil. Enligt denna skulle en byggnads arkitektur anpassas till funktionen. Man utgick från släta och ljusa ytor samt geometriskt enkla grundformer, det vill säga  cirkeln, triangeln, rektangeln och kvadraten.

Symmetrin avskaffades och stora fönsteröppningar skulle släppa in sol och ljus. På så vis skulle kontakt med naturen skapas. Allt detta kan tydligt ses i museets foajé. Här syns skillnaden mellan skissen från 1936 och fotot av foajén 2022.

Museets gula tegelfasad med inristade krumelurer i en del tegelstenar.

Exteriör

Man gjorde två undantag beträffande den funktionalistiska stilen, där bara nödvändiga dekorationer skulle få förekomma. Hörsalens exteriör fick en takrelief av skulptören Ivar Johnsson kallad Arbete och livsbejakelse.

Enligt Zimdal ville den också visa kulturens kamp mot våldet och var tänkt som en marmorfris från Parthenontemplet i Aten. Kanske var det klassiska draget en eftergift åt de monumentala förväntningarna.

Arkitekterna gjorde ännu ett undantag från stilens ideal med rena ytor och livade upp ytterväggarnas ytor med krumelurer i en del tegelstenar spridda över byggnaden.

Gammalt vykort med Östergötlands museums entré, barn i spegeldammen

Invigning

Ett halvår efter den första invigningen 1938, var det i juni 1939 dags för museets officiella invigning. Det var en varm sommardag, bara några månader före andra världskrigets utbrott.

När kronprins Gustav Adolf och övriga gästerna kom, möttes de av barn som redan invigt spegeldammen med att bada och leka med segelbåtar.

Att en plaskdamm byggdes som en del av ett museum var något nytt, vilket också uppmärksammades i både svensk och utländsk press.

Museet  interiör utställning 1940-tal.

Flexibilitet

Ett av kraven hade varit att rum och utställningar lätt skulle kunna byggas om, så att samlingarna kunde presenteras på ett lockande och pedagogiskt sätt. På den kulturhistoriska utställningen visades nu nyheten med mellanväggar som kunde flyttas.

Äldre museer brukade vara fulla med föremål från golv till tak. Här visades ett urval föremål åt gången. Arkitektritade glasmontrar stod inne i rummen och samlingarna kunde ses från alla håll.

Det var gott om luft mellan föremålen för att museibesöket inte skulle trötta ut besökarna. De skulle få upplevelser och kunskaper i lagom portion. För att få tid att smälta intrycken fanns det viloplatser på flera ställen.

Ritning över ljusinfallet i konstavdelningen på Östergötlands museum

Det optimala ljuset 

Det främsta kravet vid tävlingen hade varit att lokalerna skulle ha ett optimalt ljus. Arkitekterna och byggnadskommittén reste därför 1936 till några nybyggda museer, Gemeentemuseum i Haag och Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam, för att se hur dessa löst belysningsfrågorna.

I Van Beuningen fann man en avancerad konstruktion som gav uppslag till lösningar av det så kallade överljuset.

Vid hemkomsten byggde man ett hus med en fullskalig tavelsal i en park vid Stångån. Där utfördes sedan för första gången i Sverige vetenskapliga experiment för att få fram ett optimalt ljus för visning av konst.

Museet interiör konstavdelningen, 1940-tal.

All konst kunde visas 

Mellan de båda konstgallerierna byggdes ett konstmagasin i vilket tavlorna hängdes på stora mobila järnramar. Dessa kunde dras fram och visas i öppningar i väggarna.

Även det som fanns i magasinet kunde på så sätt snabbt och enkelt visas för publiken. En idé som senare användes av flera museer.

En nyhet var att det inte fanns några element i museet. De tog plats och torkade ut samt smutsade ner konstverken. I stället utnyttjades överskottsvärmen från pannrummet.

Överskottsvärmen fick passera de olika våningarna genom ventiler i golvsocklarna. För att få en jämn fördelning spreds värmen också genom värmerör i taket.

	Skisser inför byggnationen av museibyggnaden i Linköping 1939

Japanska influenser 

Som ung student hade Zimdal träffat både Mies van der Rohe och Le Corbusier, funkisens stora profeter och idéspridare. Mies Van der Rohe hade varit fåordig, vilket stämde bra med hans valspråk: ”Weniger ist besser” (Less is more).

I foajén kan man se att Zimdal hade tagit till sig hans budskap, men här finns även idéer direkt tagna från japansk arkitektur, vilken Zimdal även uppmanade sina kollegor att använda sig av.

Museet  interiör Wallenbergsalen 1940-tal.

Wallenbergsalen

När museet visades för pressen var det hörsalen som tilldrog sig mest uppmärksamhet och arkitekterna Ahrbom och Zimdal berömdes för denna del av byggnaden.

Scenen och hela salen följde Malmsjöflygelns form, ett runt och tre vinklade hörn. Runda hörn var populära och här kan avsikten ha varit att förbättra akustiken från talarstolen.

Frågan är dock om inte instrumentet varit utgångspunkt för hela lokalens form då en flygel fanns inritad i flera skisser.

Interiör i Östergötlands museums huvudbyggnad i Linköping, byggd 1939 i funktionalistisk stil.

Exotiska träslag

Wallenbergalen gav besökaren en bild av lyx och kvalitet. Exotiska brunröda träslag i golv, fönsterramar och ventilationsgaller, päronträ i väggarna.

Det ljusblå taket belystes av specialritade strålkastare i mattborstad mässing. Den blå färgen för innertaket valdes troligtvis för att ge besökaren en känsla av att sitta under bar himmel.

Fåtöljerna hade armstöd av ljus björk och fällbara sitsar i roströd manchestersammet och på stolsradernas gavlar fanns klarröda steglampor. Täcket till flygeln hade fått samma roströda färg som fåtöljerna. Allt lika genomtänkt och formgivet av arkitekterna.

Interiör i Östergötlands museums huvudbyggnad i Linköping, byggd 1939 i funktionalistisk stil.

Uppmärksamhet i internationell press 

Alla svenska tidningar skrev om Linköpings moderna museum med dess innovationer. Byggnaden uppmärksammades också i många utländska facktidskrifter. I den franska konst- och arkitekturtidskriften Beaux-Arts hyllade man museet bland annat för den utmärkta belysningen och de praktiska lösningarna.

Den amerikanske arkitekturskribenten G.E. Kidder Smith beskrev Wallenbergsalen som enkel, vacker och elegant. Liksom den franska tidskriften betonade han också att belysningen i konstavdelningen var av hög klass.

Bengt Cnattingius i sitt arbetsrum på Östergötlands museum
Bengt Cnattingius i sitt arbetsrum på Östergötlands museum där han var chef från 1933 till 1966.

Modernt och uppmärksammat

Museet fick ta emot ett stort antal studiebesök efter andra världskrigets slut, framförallt från europeiska länder och USA, men även från länder som Mexiko, Kuba och Uruguay.

Forskare och museimän ville studera de museitekniska nyheterna och arkitekter ville se de nya idéerna på plats. Arkitekturstuderande och lärare kom från välrenommerade konsthögskolor som till exempel Edinburgh College of Art och École des Beaux-Arts i Paris.

Museibyggnaden ansågs då, enligt museets chef Bengt Cnattingius egen uppgift i Svensk Uppslagsbok, vara en av de modernaste och mest uppmärksammade i sitt slag i Europa.