Gå till huvudinnehållet Gå till sidfoten
Meny
En arkeolog i full färd med att dokumentera något under en arkeologisk utgrävning i lerig, stenig grop.
Arkeolog Emma Karlsson vid en tidigare utgrävning.

Museets arkeolog Emma Karlsson har lett den arkeologiska utredningen och undersökningarna nära Tivoliängen i den södra utkanten av Skänninge. Fältarbetet genomfördes februari 2020-juli 2021 – föranlett av kommunens byggplaner – och därefter har resultaten analyserats och nu sammanställts i en färsk rapport.

Den medeltida och historiska stadens södra gräns låg ungefär 300 meter norr om undersökningsplatsen. Skänninge var en av de viktigaste medeltida städerna i Östergötland, med en storhetstid under 1200- och 1300-talet.

– Det var dåtidens metropol, med otroligt många kloster och kyrkor. Här var mycket folk och många köpmän. Skänninge låg viktigt strategiskt, där många vägar möts, i en rik jordbruksbygd. Men när Vadstena tillkommer som stad på 1400-talet minskar Skänninge i betydelse, säger Emma Karlsson.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Att det funnits en avrättningsplats kopplad till staden var känt sedan tidigare. På en karta från 1638 har en galge ritats in. Mot galgen står en stege lutad och i galgen hänger en människofigur, vilket tyder på att avrättningsplatsen fortfarande var i bruk vid den här tiden.

Det finns även muntliga traditioner som berättar om skelett som hittats i närområdet. Platsens namn – Galgiebergs lyckorna, dessutom intill Tjuvalyckan – skvallrar onekligen också om den makabra historiken.

– Däremot visste vi inte om det fanns några spår i marken eller hur omfattande de skulle vara. Det hade inte gjorts någon arkeologisk undersökning på platsen tidigare, trots schaktningar för el- och fjärrvärme, säger Emma Karlsson.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Forensiskt tänk

Vid arbetet på plats avlägsnades först den översta matjorden försiktigt, med hjälp av grävmaskin. När en grav hittades tog Emma Karlsson och arkeologkollegan Helén Romedahl bort all lös jord så att konturerna av gropen blev synlig och skelettet frilagt. Dokumentation gjordes genom inmätningar, beskrivningar, ritningar och fotografier.

– Det som är speciellt med avrättades gravar är att man får tänka mer forensiskt kring hur de har begravts. På kyrkogårdar är det mer standardiserat hur kroppen behandlats. Här varierar det mycket och man får studera i vilka positioner skelettdelarna ligger. Det säger mycket om hur kroppen hanterats, om personen varit bunden, hur lång tid det har gått från död till begravning etcetera. Man kan också hitta föremål, vilket inte finns i gravar på kyrkogårdar, säger Emma Karlsson.

Fynd från arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Allt plockades sedan varsamt upp ur marken. Skelettdelar rengjordes och skickades för olika typer av analyser; till osteolog och för kemiska analyser samt till datering med kol-14-metoden.

Inför och parallellt med fältarbete och analyser grävde arkeologerna i historiska källor, så som domböcker, kyrkoböcker och historiska kartor.

 

Elva utspridda gravar

Fynden från Skänninge kan summeras till elva gravar utspridda inom ett stort område, ett flertal föremål, spår efter avrättningsplatsen i form av ett cirkelformat dike samt ett tiotal härdar och en ugnsanläggning från äldre järnålder.

Härd från järnåldern. Fynd från arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

– Man kan ha återkommit hit för att värma sig och/eller laga mat, men vi hittade inga spår efter hus. Det stora, runda diket på själva avrättningsplatsen kan vara rester efter en artificiellt skapad kulle där galgen stått, eller en avgränsning, säger Emma Karlsson.

Dateringarna visar att platsen använts som begravningsplats för avrättade från 1000-talet fram till mitten av 1600-talet. Den långa tidsrymden förvånade arkeologerna, likaså att endast fyra av de elva gravarna är från 1200- och 1300-talen, den period som brukar kallas Skänninges ”storhetstid”.

Flera indikationer pekar mot att avrättnings- och begravningsplatsen bytt placering genom åren, vilket skulle kunna vara kopplat till förändringar i rättsväsendet, ägarförhållanden eller någon slags reglering/påbud från kronan.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

– Under den äldsta perioden kan det också gå lång tid mellan avrättningar och då är det nog ganska naturligt att det faller i glömska vilken exakt plats det var. Men allt ligger i samma område, på en liten höjd i det annars platta landskapet, säger Emma Karlsson.

Majoriteten av de begravda – nio män och två kvinnor – var unga, med en genomsnittlig ålder på 25–35 år. Den yngsta var en man i 17–20 årsåldern och den äldsta en man i 60-årsåldern.

Strontiumanalyser, som utgår från tänderna, indikerar att de flesta var uppvuxna i trakten. En man verkar dock ha kommit från Gotland, Öland eller Skåne.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Avrättningsmetoder

De vanligaste avrättningsmetoderna var halshuggning och hängning. Andra metoder som omtalas i de skriftliga källorna är stegling, bränning på bål, stening och levande begravning.

Vilken metod som användes berodde på typen av brott och på brottslingens kön; exempelvis skulle manliga tjuvar hängas medan kvinnliga tjuvar skulle begravas levande. Levandebegravning kunde också gälla män vid brott som mordbrand, trolldom och tidelag.

Den osteologiska analysen av de elva skeletten i Skänninge visar att tre av individerna (två män och en kvinna) avrättats genom halshuggning, med yxa eller svärd. De andra dog sannolikt genom hängning.

Fynd vid arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

– På den här tiden lämnade det inga spår på skeletten. Tekniken var inte så pass förfinad att man bröt nacken, utan man kvävdes till döds, säger Emma Karlsson.

En av kvinnogravarna avviker helt från de övriga gravarna. Kvinnan var fullt påklädd när hon begravdes och dessutom ganska välklädd. Emma och Helén hittade hyskor och hakar, en liten bältessölja och spår efter skor i läder. Kvinnan bar en ring på fingret och en liten pung eller väska full av glasknappar och andra knappar.

– Det finns folklivsforskare som påstår att man inte tog någonting från personer som tagit livet av sig, utan begravde dem som de var. Vi kan inte veta om det var så i det här fallet, men det är inte omöjligt för självspillingar fick inte begravas på kyrkogårdar, säger Emma.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Stenar och järn

Enligt de medeltida föreställningarna om Yttersta dagen skulle gravar vara anlagda i öst-västlig riktning, där kroppen placerades med huvudet i väster och fötterna i öster. På avrättningsplatsen i Skänninge var dock endast de fyra äldsta gravarna anlagda på det här sättet.

Samtliga kroppar har placerats på rygg och det finns inga spår efter kistor. De flesta var begravda väldigt grunt.

– Det är ett under att de finns kvar, för det har varit en plöjd åker. Många har fått välplacerade stenar på sig; man kanske inte ville att de skulle gå igen eller att djur skulle gräva upp dem, säger Emma.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Flera kroppar har lagts i alldeles för små gravar genom att brutalt vikas ner. I ett fall har man antingen slagit sönder benen för att få plats med kroppen, eller så är det spår av avrättningsmetoden.

Bland föremålen som hittades finns en kniv, två hästskosömmar och en järnten. Att placera vassa föremål av stål i gravar är en mycket gammal sedvänja för att hindra gengångare.

– Det fanns en föreställning om att järn binder de döda till marken, säger Emma.

 

Få platser undersökta

Det faktum att kropparna är begravda över en så pass stor yta förvånade arkeologerna. Den långa användningstiden – cirka 600 år, innan Skänninge ens var en stad – är också något unikt.

Arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

– Det är väldigt få avrättningsplatser som är undersökta. De ligger ofta lite i utkanten av en stad och stryker med av exploateringar för att man har missat dem på olika sätt eller inte känt till dem.

Skänninge gamla avrättningsplats är numer en av de mest undersökta avrättningsplatserna i Sverige, tillsammans med avrättningsplatsen på Kvarnbacken i Vadstena, som Emma Karlsson också har arbetat med. De båda utgör ett fantastiskt forskningsmaterial, menar hon.

Nu ligger skeletten och föremålen nerpackade, grav för grav, i Östergötlands museums klimatanpassade magasin.

– Vi behandlar dem enligt de etiska regler som satts upp. Att de finns i vårt magasin ger en möjlighet att kunna forskare vidare. De är fint omhändertagna, säger Emma Karlsson.

Fynd vid arkeologisk undersökning av Galgiebergs lyckorna, Skänninge gamla avrättningsplats.

Text: Jeanette Söderwall
Bilder: Emma Karlsson
Publicerad: 240123

 

Läs/se mer

Här kan du ta del av rapporten i sin helhet.

Här kan du se en film från fältarbetet.

Artiklar om Skänninge gamla avrättningsplats finns i både 2021 och 2022 års nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland.

Här kan du läsa mer om den arkeologiska verksamheten vid Östergötlands museum.


Faktaruta

Olika lagar för stad och land

Magnus Eriksson stadslag och landslag upprättades runt 1350. Brott begångna i staden dömdes sålunda enligt stadslagen och av stadens domstol medan brott begångna på landsbygden dömdes enligt landslagen vid respektive härads tingsplats. Denna åtskillnad mellan stad och land, med två lika lagar, gällde fram till 1734 då de ersattes av en lag; Sveriges rikes lag.