Minnen utgör en komplex sammansmältning av personligt och kollektivt minne, både som ögonvittnen och delade berättelser. Påverkade av tid och rum förändras vår uppfattning om vad som bevaras och vad som glöms. Verkligheten flyter förbi oss, och endast det som överlever i minnena förblir kvar, vilket inte är en evig tillflyktsort. Museerna svarar på vår strävan att bevara tid och dokumentera allt, att skapa minnen och bearbeta rädslan för att bli bortglömda. Deras uppdrag är att samla och göra urval bland en mångfald av föremål, företeelser och berättelser. Men hur görs urvalet? Vad sparar ett samhälle, vad slängs, och vad försvinner ur samlingarna? Kan ett museum verkligen fånga en tidsanda?
I utställningen Återkomsten samlas spår från 53 konstnärer med koppling till Linköping. I detta kollektivt skapade konstverk blandas autoetnografi och fiktion med memorabilia och arkivmaterial. Konstnärerna skapar ett empiriskt material som förenar filmverk, videoprojektioner, loopar, fotografier, stencilkollage, skulpturer, objekt och ljudverk för att utforska hur individuella minnen korsar den större historien om platsen. Det blir ett försök att se tillbaka och titta in i skuggorna av det förflutna, där vi gemensamt utforskar platsens betydelse.
Utställningen initierades av konstnärerna Leif Elggren och Erik Pauser, som växte upp i Linköping och som delvis delar minnen av stadens platser, butiker, kulturutbud, verksamheter och udda figurer. Tillsammans med andra konstnärer med anknytning till staden mellan 1950 och 1980 har de, genom ett konstnärsdrivet projekt inifrån museet, visualiserat en gemensam “mylla”. Med hjälp av museets arkivarie Jim Löfgren har de sökt para ihop individuella minnen med museets samlingar.
Vi förflyttar oss tillbaka till vårt första möte i museet, våren 2024, där idén kring utställningens myller och tematik formas. Tillsammans promenerar vi runt i samlingarna och hamnar i ett dunkelt belyst rum, där vi ser en låg glashuv som täcker nästan hela golvytan. Genom det tjocka glaset ser vi skeletten av en man och en kvinna, tillsammans med de föremål de verkar ha blivit begravda med: skålar, verktyg och ett byte. Intill dem ligger även ett hundskelett. Vi vet inte mycket om dem som ligger i graven, men tankarna förs till de urgamla sagorna om fördömda kärlekspar som förenas i döden. Var det i själva verket dessa två som gav upphov till myten? Jag, Leif och Erik betraktar en stund och känner en slags andakt. För över 4000 år sedan begravdes de, och av en slump hittades skeletten i bygget av en rondell. Bergsgraven var en sensation när den installerades i museet på 1950-talet. Leif och Erik minns att de såg graven som små pojkar.
Vi promenerar vidare i museet, och Leif berättar om filmen Lost Horizon, där den brittiska diplomaten Robert Conway och en liten grupp civila kraschlandar i Himalaya men räddas av invånare från den mystiska, Edenliknande dalen Shangrila. Skyddade från världen utanför, där ett krig rasar, visar sig Shangrila vara ett paradisiskt tillhåll för gruppen. Men dalen bär på en fatal hemlighet. Här avtar åldrandet, men om man lämnar dalen åldras man istället mycket snabbt och dör.
I en stor utställningssal på museet har museiteknikerna Sebastian och Jonas hängt upp Gustaf Cederströms skalenliga skiss till det monumentala verket Karl XII:s likfärd. Ett långt led av karolinska soldater gör sin ödesdigra hemfärd från katastrofen i Norge över fjällen. I skissens förgrund ser vi den döde konungen bäras fram på en bår, medan de just ska runda en bergskam och tåga ner i dalen som kanske öppnar sig där framme. Intill dem står vägvisarna, en man och en kvinna med sin hund.
Sigmund Freud menade att minnen ofta kan "skärma av" eller dölja insikter kopplade till viktiga mål eller önskningar. Denna dolda kunskap kan ibland väcka starka känslor hos den som minns. Leif berättar om sitt sökande efter svaren kring en försvunnen far. Hade han inte som liten föreställt sig sin egen far bäras fram på båren i bilden av likfärden? Hans ögon stör honom. På senare tid har Leif drabbats av gula fläcken, en gradvis blindhet i ögonbotten. När han sluter sina ögon dansar partiklar och prickar, och ur ett gulgrönt skimmer framträder en man, en kvinna och en hund.
Maurice Halbwachs var en av de första att undersöka det kollektiva minnets roll. Han menade att våra identiteter och minnen formas av de sociala grupper vi tillhör. Dessa minnen är inte statiska – de förändras över tid i enlighet med nutidens intressen och perspektiv. Den miljö där man växer upp och lever skapar en ram som bestämmer formen och innehållet i minnen och bidrar till att samforma identiteter. Grupper kan till och med skapa minnen hos individer som de aldrig "upplevt" i en direkt mening.
De kulturella traditionerna från det förflutna spelar en central roll i hur kollektivt minne konstrueras. Detta kulturella minne omfattar ritualer, texter, musik, bilder och monument som påminner om betydelsefulla händelser i vår gemensamma historia. Museerna, som skapar och kommunicerar dessa berättelser, har en avgörande roll i hur vi tolkar och förstår vår historia. I utställningen Återkomsten har museet öppnat för en konstnärsdriven process där konstnärerna själva ställer sina frågor. I en metod som påminner om psykoanalys dyker konstnärerna ner i vårt kollektiva undermedvetna. Den här gången har museet gett fria händer; den här gången agerar museet endast divan.
Ebba de Faire, konstintendent Östergötlands museum.
