Meny

Människor 

Ett självporträtt visar faktiskt en person på två sätt: konstnären är både producent och modell. Ett självporträtt handlar alltså om den egna konstnärliga förmågan och om hur man presenterar, utforskar och avslöjar sig själv. Spegeln är både ett verktyg och en symbol för självporträttet.

Man tror ofta att självporträttet blomstrade under renässansen eftersom det var under denna tid som spegeln uppfanns i Venedig. Speglar har dock funnits sedan antiken. Allt som utvecklades i Venedig var den platta kristallspegeln, som liknar dagens speglar. Mycket viktigare under renässansen var idén om spegeln: den symboliserade självmedvetenhet och trovärdighet.

Självporträttet var och är också särskilt trovärdigt eftersom det inte har någon uppdragsgivare. Det ger konstnären möjlighet att experimentera med sitt eget utseende och olika tekniker. Under självporträttets tidiga era innebar detta dock också att konstnären presenterades som jämbördig med överklassen. Den italienske författaren Leon Battista Alberti skrev till exempel i mitten av 1400-talet att pengar inte borde vara viktiga för konstnärer. Han betonade därmed deras särskilda status. Liksom adelsmännen verkade de inte behöva pengar.

Tankesmedja

I mitten av 1500-talet befäste den franske filosofen Michel de Montaigne den (manliga) konstnärens status. Han framhöll ateljén och konstnärens själ som ett särskilt rum.

De Montaigne skrev: "[...] där bör vi prata och skratta som om vi inte hade någon fru, inga barn, inga ägodelar, inga anhängare, inga tjänare, så att när tillfället uppstår att vi måste förlora dem så blir det inte en ny erfarenhet att klara oss utan dem. Vi har en själ som kan vända sig in i sig själv, hon kan hålla sig själv sällskap, hon har resurser att angripa, försvara, ta emot och ge. Låt oss inte frukta att vi i en sådan ensamhet som denna ska huka oss i smärtsam sysslolöshet."

I verkligheten var konstnärernas ateljéer ofta platser med flera medarbetare, elever och publik. Under självporträttets storhetstid lades dock grunden för ett begrepp som har fortsatt att utvecklas under århundradena: det (manliga) geniet. I dag ifrågasätter samhället detta koncept.

Neurobiologin skiljer till exempel mellan inre bilder i våra sinnen och de yttre bilderna runt omkring oss. Den avgörande skillnaden är att alla bilder är sammankopplade genom en ständig interaktion. Interna bilder påverkas av externa bilder även i våra drömmar. Externa bilder påverkas också av våra interna bilder. Det är därför vi bara ser det vi vill se. Våra idéer har alltid sitt ursprung i interaktion. Är konsten verkligen verk av ett geni?