Hantverk
Fram till mitten av 1800-talet var konstnärerna tvungna att göra sin egen färg. I sina ateljéer blandade de färgpigment med bindemedel till en smet. Detta var mödosamt och färgen torkade snabbt. Utvinningen av pigmenten var också mycket kostsam: de tillverkades av mineraler, växter eller djur, till exempel sekretet från purpursnäckan (purpur) eller ägg från sköldlus (karmin).
År 1841 patenterade den amerikanske målaren John Goffe Rand ett rör av formbar metall i vilket färdiga färger kunde fyllas på. Plötsligt kunde konstnärer ta med sig sina färger vart de än gick och måla direkt i naturen. Tidigare hade konstnärer också gjort mindre skisser i naturen, men nu var det möjligt att fånga intryck på duk med större frihet i större format. Tack vare den moderna kemin ökade också antalet färger. De kunde nu tillverkas industriellt. Färgerna var nu överkomliga i pris och gjorde det möjligt för konstnärerna att applicera dem tjockt utan att det första färglagret behövde torka.
Med prisvärda, kompakta tubfärger och ett nytt sätt att måla revolutionerade konstnärerna konsthistorien. "Det är just dessa tubfärger, som är så lätta att bära med sig, som gör det möjligt för oss att måla riktigt enligt naturen", skrev den franske målaren Pierre-Auguste Renoir.
Människor
Ett landskap målat av en kvinna var mycket ovanligt på 1800-talet. Kvinnor gjorde främst porträtt och genremåleri. Det fanns flera orsaker till detta. Till skillnad från porträtt gjordes de flesta landskapsmålningar för en anonym publik. De var inte beställningsverk. Som konstnär kunde man dock sälja dessa verk endast om du hade blivit känd genom utställningar, berömmande recensioner eller lukrativa uppdrag. Allt detta var svårt för kvinnor att uppnå i en mansdominerad konstvärld.
Å andra sidan var landskapsmåleriet inte heller en typiskt manlig genre. Det var däremot historiskt måleri. Att lyfta fram landskapet som ett eget bildämne var relativt nytt och gav kvinnor möjlighet att uppmärksamma sig själva i denna genre. Vid Akademin i Stockholm blev landskapsmåleriet mer uppskattat bland kvinnor från och med 1875. Porträttkonsten var dock fortfarande mest populär och kvinnor som studerade i Düsseldorf föredrog att skildra familjescener.
Kvinnor fick inte heller studera vid alla konsthögskolor. I Düsseldorf var de tvungna att ta privatlektioner, vilket var dyrt. Målaren Victoria Åberg skrev: "Vi betalar för våra studier i måleri [...] i guld, medan männen får det gratis i sina akademier; dessutom betalar vi inte bara för undervisningen, utan också för ateljéer, uppvärmning, modeller! Hur kan livet vara så orättvist i vår tid?"
Måleri, och särskilt landskapsavbildningar, var ett karriäralternativ endast för kvinnor från överklassen eller från konstnärsfamiljer.
Tankesmedja
"Måleri är vetenskap och bör bedrivas som en undersökning av naturlagarna. Varför kan då landskapsmåleriet inte betraktas som en gren av naturfilosofin, där bilderna bara är experiment?"
John Constable, född 1776, var en engelsk landskapsmålare. I detta citat sammanfattar han förändringen i landskapsmåleriet under 1700-talet och början av 1800-talet: under upplysningen blir människan en observatör. Naturen utforskas och lämnas inte längre bara åt en gud. Måleriet blir en del av detta nya sätt att tänka.
Upplysningens nyckelbegrepp var förnuftet. Förnuftet gör människor jämlika eftersom det fanns hos alla. Strukturer och hierarkier sattes på prov. De ansågs inte längre vara gudagivna. Och de kunde inte längre rättfärdigas av traditionen. Ett rationellt samhälle, trodde man, var ett homogent och därmed jämlikt samhälle. Människan kunde själv förändra och förbättra världen. Naturvetenskapen var ett verktyg för detta. Och landskapsmålarna såg sig själva som naturobservatörer och naturvetare ända in på 1800-talet.
Den finska målaren Fanny Churberg, som studerade i Düsseldorf mellan 1867 och 1874, beskrev betydelsen av naturstudier:
"[…] om jag får uttala ett råd, ville jag bedja Eder under sommaren icke låta bli en dag gå förbi, som Ni, ej för- och eftermiddag, använde till att göra studier efter naturen, utan räddhåga och utan återvändo. Det blir det första, som har efterfrågats - och utan studier skall Ni ej mycket kunna inhemta."
För betraktaren av landskap ska å ena sidan de exakta detaljerna i naturen vara synliga, å andra sidan ska de egna erfarenheterna, det egna omdömet och de egna känslorna stärkas. Landskapet och dess olika representationer bör tjäna människans utbildning.