Amalia von Königsmarcks
Ett självporträtt av en kvinna på 1600-talet är mycket sällsynt. Det här markerar Amalia von Königsmarcks självbild som målare. Trots att hon inte sålde sina målningar eller fick några konstnärliga uppdrag presenterar hon sig som en självsäker kvinna. Hennes kläder och smycken avslöjar hennes sociala status.
Som adelsdam hade von Königsmarck i sin barndom fått lektioner i teckning, läsning, dans och musik. Men även adelskvinnor kunde bara få yrkesutbildning av manliga konstnärer de var släkt med eller om de betalade för en lärare. Amalia von Königsmarck var elev till en av de mest kända konstnärerna i Sverige vid denna tid: David Klöcker Ehrenstrahl. Hon målade främst porträtt av familjemedlemmar och medlemmar av det kungliga hovet.
Det är omöjligt att veta om Amalia von Königsmarck betraktade sig själv som konstnär eller som en så kallad dilettant. Dilettantism var inte ett nedsättande begrepp på den tiden. Tvärtom hänvisade den till adelns kreativa verksamhet som inte behövde utföras mot betalning.
Mänskliga ansiktet
Denna målning kallas en tronie. Tronie betyder 'huvud' eller 'ansikte' på nederländska. På 1500- och 1600-talen var tronier den senaste trenden i Nederländerna. De tillverkades för den öppna marknaden.
Tronier visade mestadels anonyma personer med ansiktsuttryck som var ovanliga i representativa porträtt: Glädje och ilska, men också ansikten som präglas av ålder. Det var inte enskilda personer som skulle porträtteras, utan snarare vissa karaktärer och typer av människor. Konstnärerna ville visa upp sina målarkunskaper.
Tronier uttrycker vår fascination för det mänskliga ansiktet. Här återspeglas känslor, men också egenskaper som verkar främmande för oss. Tronier kan vädja till vårt intresse och vår medkänsla, men också till vår sensationslystnad och våra fördomar.
Mehmed Said Efendi
Alla kulturer avgränsar sig själva i förhållande till andra. Sedan medeltiden har européerna definierat sin självbild bland annat genom att skilja sig från sina muslimska grannar. Synen på den andre i islam förändrades ständigt. Runt 1700 gav rädslan för hotet från de turkiska ottomanerna vika för entusiasm för Orienten.
Vid den här tiden utvecklades handelsstationer och diplomatiska representation i Istanbul. Stadens elit blev ett föredöme för rikedom och elegans och utlöste formligen en modetrend i Europa. Intresset för turkiska produkter, som kaffe, dyrbara tyger och mattor, ökade. Turkiskt hantverk och orientaliska mönster imiterades och anpassades för europeiska behov. Det fanns till och med ett eget uttryck för denna stil: "turqueriet".
Porträttet av Mehmed Said Efendi vittnar om denna fascination. Diplomaten, som tjänstgjorde i Sverige och Polen 1733 och som var Mustafa Aga:s efterträdare, porträtteras på ett förnämligt och elegant sätt. Hans porträtt följer dock det europeiska måleriets traditioner. På de sällsynta turkiska porträttbilderna skulle det inte ha funnits någon hund.
Odalisk
Bilder av odalisker var vanliga i 1800-talets måleri. De var en del av den europeiska konstens så kallade orientalism. Orientalism avser västerländska konstnärers blick och fascination för länderna i Mellanöstern.
När det gäller odalisken kännetecknades denna blick av idéer som hade lite att göra med verkligheten och mer med manliga fantasier. Odaliskerna avbildades vanligtvis oklädda och förföriska. I själva verket var de tjänare i ett harem, en skyddad plats för kvinnliga familjemedlemmar och barn. Haremen organiserades i en strikt hierarki. De flesta av invånarna hade svurit på sexuell avhållsamhet.
Emma Ekwall var aldrig i Mellanöstern. Som konststudent i Stockholm var hon dock en del av tidsandan. Hennes porträtt tar fasta på fascinationen för 'orientens' kultur. Hennes odalisk syftar dock inte på erotiska fantasier. Det är snarare en avbildning av ett huvudsmycke som Ekwall troligen hade sett på fotografier eller teckningar, gjorda av resande konstnärer.
