Hantverk
Miniatyrer kallas inte så för att de är små. Namnet på denna genre har att göra med måleritekniken. Miniatyrmåleriet utvecklades från medeltida bokmåleri. Här användes det röda pigmentet mönja - latin minium - som gett namn till genren. Miniatyrer är alltid utförda med gummi arabicum som bindemedel, antingen på pergament eller på elfenben. Pergament användes fram till omkring 1700. Efter denna tid målades miniatyrer på elfenben eller syntetiskt elfenben fram till idag.
Gummi arabicum har använts som bindemedel för färg sedan 1400-talet i Europa. Bindemedel och pigment blandades för att göra konstnärsfärger. Blandat med kimrök användes gummi arabicum till och med som bläck i Kina under antiken. I dag är Sudan världens största leverantör av materialet.
Från det medeltida bokmåleriet uppstod miniatyrerna under renässansen som smycke med runda eller ovala ramar. Det här formatet användes i bokmåleriet för att framhäva och dekorera de stora inledande bokstäverna i en text. De detaljerade bokstavsramarna innehöll dock ofta helgonfigurer, medan miniatyrkonstnärerna skapade världsliga porträtt. En av de första som skrev om miniatyrmåleri omkring 1600 var Nicolas Hilliard. Han beskrev miniatyrmåleri som en 'gentlemans konst'. En bra miniatyrmålare bör till exempel inte sova för mycket eller dansa för vilt. Man bör också undvika idrottsaktiviteter. Förutom dessa instruktioner, som låter roliga för oss, gick Hilliard också in på detaljer om tekniken. Endast destillerat vatten får användas för att späda ut färgen.
Människor
Ända in på 1900-talet var de flesta kvinnliga konstnärer som kunde försörja sig på sitt arbete, porträttmålare. De kunde framställa porträtt och miniatyrer hemma. Det var där kvinnor skulle vara, enligt traditionen. Utan att på så sätt bryta mot sociala regler, målade kvinnliga konstnärer av sina familjemedlemmar och vänner. Vissa tog till och med emot uppdrag utifrån. På den privata marknaden var porträtt en lönsam genre.
Kvinnliga konstnärer kunde dock knappast öva på och förbättra sina färdigheter hemma. Fram till mitten av 1800-talet fick kvinnor inte teckna nakenmodeller.
Först 1864 inrättades den så kallade Fruntimmersavdelningen vid Kungliga konstakademin i Stockholm. Amanda Sidwall, Mimmi Zetterström, Anna Nordgren och Sophie Södergren, vars verk hänger i vår utställning, var bland de första ordinarie studenterna på avdelningen. På seminariet fick nu kvinnor till och med rita nakenbilder. De manliga modellerna bar dock kalsonger inför de kvinnliga studenterna. Men de manliga studenterna hade rätt att måla av nakna kvinnokroppar.
För det mesta förvägrades kvinnorna möjligheten att ställa ut sina konstverk offentligt. Under lång tid samlade museerna inte alls in kvinnors verk. Det är först under 1970-talet som en feministisk konsthistoria har intresserat sig för effekterna av dessa strukturer. Kvinnliga konstnärer återupptäcks nu. Fler och fler utställningar visar deras inflytande över konstens utveckling. I vår utställning har vi försökt skapa balans mellan kvinnliga och manliga konstnärer. Tyvärr är detta inte alltid möjligt eftersom vi har många målningar från tidiga epoker där kvinnliga konstnärer var sällsynta.