På det höga bordet ligger två stora tygstycken uppspända; lysande röd sidendamast med gulmetallband och broderier. Utmed kanterna sitter mängder av tunna knappnålar; och mellan vissa av dem bildar tunna trådar ett mönster. Textilkonservator Anna Djuvfeldt arbetar koncentrerat och metodiskt.
Det är en uppsprättad mässhake som ligger där; det vill säga det stora ärmlösa överplagg som prästen bär vid nattvardsfirandet. Just denna mässhake är tillverkad under 1930-talet, och en av sex stycken som Åtvids församling lämnat till Östergötlands museum för konservering.
– De här har dels varit väldigt skrynkliga och till viss del fläckade, och dels fått ganska stora slitskador i damasten. Efter torrengöring slätar jag ut – nålar ut trådrakt och fuktar varsamt – och när de sen har rätt dimension och form så kan jag laga skadorna, säger Anna Djuvfeldt.
Där tyget har brustit kommer hon att föra in ett tunnare tyg under, som skadorna sedan kan säkras mot. Hon kommer också att laga ställen där broderitrådar släppt, retuschera där material saknas. Just denna mässhake behöver även ett helt nytt foder, då det gamla är så slitet att det inte längre går att använda.
– Jag sparar den gamla signaturen i ursprungsfodret och syr fast den igen, innan de olika delarna sys ihop. För att möjliggöra så lång fortsatt användning som möjligt ska jag också sätta en slitkant runt halskanten som är det ställe som utsätts mest för slitage, för att så långt som möjligt skona originalmaterialen, säger Anna.
Mässhakarna består av flera lager; yttertyg, foder och mellanfoder. Det är eftersom lagren beter sig olika som hon måste sprätta isär dem för att på bästa sätt kunna ta hand om varje del.
I grevens tid
Anna är glad att Åtvids församling – tack vare kyrkoantikvarisk ersättning – har kunnat lämna in mässhakarna för vård och omsorg innan skicket blivit ännu sämre.
– Nu har vi möjlighet att stärka upp och rengöra dem, vilket gör att de kan fortsätta användas i många år. Om de hade fortsatt användas i det skick de är nu hade de snart blivit bortom räddning.
Normalt sett har en församling en mässhake i varje liturgisk färg; rött, vitt, violett, grönt och svart. Färgerna representerar olika saker och används till olika högtider vid mässan.
– De flesta kyrkotextilier finns i en sån färguppsättning, så då har man kanske fem olika av varje slags föremål. Det finns stora textila skatter i våra kyrkor. Utöver mässhakar finns till exempel stolor, kalkdukar, predikstolskläden och antependier, alla med sin roll i kyrkorummet och i ceremonin, berättar Anna.
Tog fram åtgärdsprogram
Under hösten kommer även två vita och en violett mässhake från Åtvids gamla kyrka för konservering. Det var för två år sedan som församlingen tog kontakt med museet för hjälp med att upprätta ett åtgärdsprogram för kyrkotextilierna. Anna och konservatorsassistent Hanna Carlshamre besökte kyrkan för att titta på föremålen, beskriva deras tillstånd och ge konkreta förslag på vad som skulle behöva göras för att de ska kunna lagras eller användas på det sätt som det är tänkt.
Efter att länsstyrelsen godkänt åtgärdsprogrammet ansökte församlingen om kyrkoantikvarisk ersättning för att kunna bekosta arbetet. När det beviljades från statligt håll kontaktades Östergötlands museum på nytt för att utföra arbetet.
– Den kyrkoantikvariska ersättningen finns för att kyrkors kulturhistoriska värden ska upprätthållas och tillgängliggöras. Tack vare den kan landets kyrkor få hjälp att bekosta restaurering av både kyrkobyggnad, textilier, målningar och andra inventarier, berättar Anna.
Kalkduk från 1600-talet
På bordet intill ligger ett ytterligare textilt föremål från Åtvids församling. Här är den färgen mer åldrad och dämpad, men broderierna föreställande sirliga blommor och blad och fåglar fortfarande väldigt vackra. Blåklinten lyser ännu och välvda bågar ramar in växtligheten; mjukt och omsorgsfullt.
Duken är en kalkduk, tillverkad redan på 1630-talet.
– En kalkduk är till för att täcka nattvardskalken under nattvarden, men den här har inte använts på det sättet under många, många år. Någon gång i början på 1900-talet ramades den istället in för att kunna visas upp, men det gjordes med dåliga material och på ett sätt som man skulle ha gjort idag, säger Anna.
Inramningen resulterade i att kalkduken med åren blivit hopskrynklad, deformerad och torkat in i konstiga veck. Efter att varsamt ha befriat kalkduken ur sin ram (dessutom med trasigt glas) har Anna aktsamt dammsugit och torrengjort den för att få bort så mycket lös smuts som möjligt.
– Sen har jag i omgångar nålat ut den försiktigt mot en skiva och i omgångar byggt en liten fuktkammare runt om. Istället för att blöta själva objektet – som man inte vill – så höjer man luftfuktigheten som i ett litet tält man bygger. Då får fibrerna långsamt rätas ut tills duken får tillbaka sin rätta form.
Nästa steg är att förbereda en tygklädd syrafri skiva som kalkduken ska sys fast mot, innan den ramas in på nytt i samarbete med en lokal ramverkstad.
Öppen för uppdrag
Utöver arbetet med föremål i museets egna samlingar är det just Svenska kyrkan som är den vanligaste uppdragsgivaren.
– Men sen är privatpersoner och andra jättevälkomna att höra av sig också. Det kan handla om allt från klädesplagg till mattor eller textila konstverk. Antingen om man hör av sig för tillståndsbedömning eller om det är något man aktivt vill ha åtgärdat. Vi kan också hjälpa till med exempelvis inventering, förvaringslösningar, montering och utställning av textilier, säger Anna.
Halva hennes tjänst är specifikt vigd åt de stora textila samlingarna på Löfstad slott, som ju är en del av Östergötlands museum.
– Det är en jättestor samling med många olika slags textilier från 1600-talet och framåt. Det är ett helt hem med allt från mattor och gardiner till silkesstrumpor, vävda tapeter och broderade plånböcker, och allt ska bevaras för all framtid och finnas kvar på plats. Det är en utmaning att de ska förvaras just där, där de utsätts för damm, ljus och ojämnt klimat. Det blir mycket mer preventiv konservering och att titta på miljön kring föremålen.
Syftet med konserveringen är att slottets textilföremål ska fortsätta visas för besökare, samtidigt som de bevaras för framtida generationer. Anna är noga med att använda skonsamma och välbeprövade metoder och material för att rengöra och förstärka – alltid med respekt för föremålens historia och kulturhistoriska värde.
Hur väcktes ditt intresse för textilkonservering?
– Intresset för textil har alltid funnits med. Min mamma och mormor hade egna företag inom sömnad på olika sätt, så det har alltid funnits som en självklar del. Sen landade jag mer i att ta hand om det som finns istället för att skapa nytt. Jag har också alltid tyckt om historia och kultur och dragits mot museibranschen, säger Anna, som jobbade med publik verksamhet på museum innan hon valde att utbilda sig till konservator.
Vill du veta mer om Östergötlands museums konserveringstjänster? Välkommen att läsa vidare här.
Text: Jeanette Söderwall
Publicerad: 250326
