Linköpings domkyrka är Sveriges bäst bevarade medeltida katedral. Det 107 meter höga tornet, som präglar stadens siluett, är dock yngre än resten av kyrkan. Bakom 1880-talets nya utformning står den välkända arkitekten Helgo Zettervall (1831–1907), som lät klä tornet i kalksten och ge det ett utseende i gotisk stil.
Själva toppspiran är egentligen en korsblomma; ett gotiskt ornament. Under den blomliknande prydnaden – en central stängel omgiven av fyra bladliknande armar, som tillsammans formar ett tredimensionellt kors – finns även så kallade ”krabbor”, det vill säga små pinnar som sticker ut.
– Spiran sattes upp på 1800-talet när man byggde tornet, men delar gjordes om vid restaureringen på 1960-talet. Nu ska den lagas och förgyllas, säger Maria Klint, byggnadsantikvarie på Östergötlands museum.
Under renoveringen 1968 byggdes spiran ut och förgylldes, under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee (1896–1972), men med tiden har väder och vind slitit ner den.
Det gäller även för själva plåten på tornet, där det utsatta läget resulterat i sprickbildning. Istället för att fortsätta lappa och laga togs beslut om att byta kopparplåten på hela kyrktornet. 2023 års nya plåt ska efterlikna ärgad plåt, precis som den förpatinerade föregångaren från 1960-talet, men vara tåligare.
Utöver plåtarbetet och arbetet med spiran och urtavlor inkluderar projektet ett byte av knappt 1000 fasadstenar som vittrat sönder.
Följer arbetet
Maria Klint har tidigare varit på besök i Borghamn, varifrån den mesta kalkstenen tas, för att få koll på tillverkningsprocessen och tycka till om ytbehandling och färger. Hon har också varit uppe med hissen i byggnadsställningarna runt domkyrkan flera gånger för att följa arbetet på plats.
Idag är hon på väg till verkstaden där toppspiran ska ses över innan förgyllningen med 23 karats bladguld. Syftet med besöket är att titta närmare på såväl skicket som metoderna som används vid restaureringen, och att säkerställa att de kulturhistoriska värdena beaktas.
– Det blir första gången jag ser spiran på nära håll, för jag har inte vågat åka ända högst upp, säger hon.
Maria Klint har varit involverad som antikvarisk medverkan i restaureringen av domkyrkan sedan starten av projektet 2021. Hennes roll rör både byggnadsvård och dokumentation.
– Det är ett viktigt uppdrag för att fånga upp delar och detaljer, men också för att få med den historiska kontexten och värna om kulturhistoriska aspekter.
Dokumentation kring projektet och de arbeten som görs är betydande och sparas för framtiden. Maria skriver rapport till Svenska kyrkan, Länsstyrelsen Östergötland, topografiska arkivet på Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet.
I ett så här omfattande arbete är det många parter som är involverade.
– Det är en riktig laginsats, man är beroende av varandra. Plåtarbetet är beroende av stenarbetet och förgyllningsarbetet av plåtarbetet. Och ställningsbyggarna ska vi inte glömma, säger Maria.
18 000 kilo plåt
En av dessa kuggar som får maskineriet att snurra är plåtslagaren Niclas Bylund. Han har följt utvecklingen kring domkyrkotornet länge och är den som fått i uppdrag att byta de totalt 18 000 kilona med plåt på taket.
– Det är 18–19 år som vi har varit där och observerat sprickor etcetera och sett att det har blivit värre. Sprickorna finns överallt. Ett tag var tanken att bara byta ut vissa delar, men sen insåg vi att all plåt behövde bytas, berättar han.
Niclas Bylund var på plats under den septemberdag i höstas som den drygt åtta meter höga spiran togs ner.
– Det var skoj. Vi hade varit uppe och förberett dagarna innan och lyfte av de två spiradelarna för hand. Det kärvade lite med lösa plåtbitar invändigt men gick bra.
Därefter togs spiran isär ytterligare inför transporten. De nu sju delarna väger uppskattningsvis runt 500–600 kilo totalt.
– Kulan har nog ramlat ner någon gång, för den har varit i två delar och lagats med hamrad plåt på baksidan, säger Niclas Bylund, som hunnit inspektera delarna.
Grova 60-talslagningar
Han är inte särskilt imponerad av 1960-talets grova lagningar och väl synliga hammarslag.
– När man synar det nära är det lite märkligt, jag vet inte om det kanske blev tidsnöd, säger han.
När Maria senare gräver i museets arkiv hittar hon förklaringen till den lite improviserade lagningen. I en artikel om restaureringsarbetet i Norrköpings tidningar/Östergötlands dagblad i juli 1968 berättar dåvarande plåtslagarmästaren, Malte Johansson från Älmhult, så här:
Ett nytt kors har man gjort, men i övrigt är det de gamla delarna på domkyrkotornet, som reparerats och på nytt sätts på plats. Den stora kulan är faktiskt extra intressant. Den låg i en skrothög och hade kluvits i två delar med en yxa av dem som tagit ned den. Jag ansåg att den inte kunde komma till användning på nytt. Det skulle bli fråga om ett handbeställningsarbete. Det skulle emellertid ta alldeles för lång tid att göra en ny kula. En sådan måste trycksvarvas och en sådan svarv klarar inte större diameter än 80 cm. Men kulan måste vara 90 cm, precis som förut. Jag återvände till skrotplatsen och tog mig en ny titt på kulan i skrothögen. Följden blev att jag riktade upp den samtidigt som jag sparade ett par tusen kronor åt restaureringskommittén. Nu är kulan iordninggjord. Den är tillverkad 1885 och är i sig själv ett verkligt fint hantverksarbete.
Inget guld kvar
Överlag är spiran än idag i bra skick, utöver detta med att förgyllningen har släppt. Den som har tittat upp mot domkyrkotornet på senare år och sett en spira av guld har låtit sig luras.
– Det är inget guld kvar, bara gul grundfärg och vissa fragment av guld på skyddade platser, säger plåtslagaren Niclas.
Det understa lagret består av blymönja, ett gammalt starkt orangerött pigment som använts som rostskyddsfärg, och därpå många lager linoljefärg. Nu ska vissa lagningar göras genom tennspackling och därefter slipning.
Helst skulle Niclas vilja snygga till spiran och dölja mindre bra skarvar från den senaste restaureringen, men där protesterar Maria.
– Vi ska inte gömma någon annans arbete utan bara laga i, säger hon och poängterar att även 1968 års lagningar har ett kulturhistoriskt värde som inte ska raderas av estetiska skäl.
Det stora kopparkorset visar tydliga spår av åsknedslag. Det ingår också i Niclas och kollegornas jobb att säkerställa åskskydd och inte minst att allt blir vattentätt.
Det sista finliret kring både plåtarbete och förgyllning kommer att göras på plats, till exempel när det gäller anpassningar och anslutningar i nederkant av tornet.
Tidskapsel från 1884
Vid 1968 års restaurering hittades fynd från när tornet uppfördes. I spiran låg en plåtburk märkt 1884 med bland annat tidningsurklipp, mynt och fotografier på de som byggt tornet. Föremålen tillhör Östergötlands museums samlingar och finns att se i den kulturhistoriska utställningen Vägen hit.
Maria hade hoppats på en tidskapsel även från 1960-talets renovering, men den här gången var spiran tom.
– Vi har tjuvtittat bakom inuti med en liten inspektionskamera och det var ingenting mer än spindlar från Linköping som åkt snålskjuts, säger Niclas.
Han ger medhåll till Marias rekommendation om att lägga in ett nytt meddelande till framtiden innan spiran sätts tillbaka, och rekommenderar även att nästa förgyllning görs om 30–40 år för att behålla glansen.
"Pricken över i:et"
Efter besöket är Maria nöjd.
– Jag blev väldigt glad av att se spiran, den var större än jag trodde. Det var kul att komma så nära och se lagningar samt att se och höra Niclas berätta vad han gör och planerar att göra.
Kommer det att synas från marken sen att den är restaurerad?
– Jag tror det kommer att märkas, att den kommer att glänsa. Det blir som pricken över i:et, säger Maria Klint, som ser fram emot att få se spiran komma på plats igen under våren 2024.
Hela restaureringsarbetet av domkyrkotornet kommer att pågå fram till 2025.
Text och bilder: Jeanette Söderwall
Publicerad: 231222