I Risinge socken utanför Finspång finns en enkel men ovanlig, vitputsad medeltida kyrka. Under ungefär två månader har Östergötlands museums konservatorer arbetat här, på uppdrag av Statens fastighetsverk.
– Denna kyrka har alltid varit en magisk kyrka, så det känns lite konstigt att stå och jobba i den, säger konservator Johan Roos.
Risinge gamla kyrka, även kallad Sankta Maria kyrka, uppfördes under senare delen av 1100-talet. Då var det en liten kyrka utan de idag så karaktäristiska valven.
– Man kunde inte göra såna här valv på 1100-talet, förklarar konservator Johanna Palm-Avis.
Kyrkan, av gråsten med inslag av tegel, har byggts till flera gånger. Valven tillkom exempelvis i början av 1400-talet och kalkmålningarna på 1420-talet.
– Det unika med denna kyrka är att målningarna aldrig har varit övermålade, säger Johan Roos.
Risingemästaren
Målarens namn är inte känt, men han har fått namnet Risingemästaren efter kyrkan. Ofta är motiven hämtade ur bibeln, så när prästen predikade kunde han hänvisa till figurerna i valven.
– Bilderna i de tre första valven är från Gamla testamentet och de två senare från det nya. Det är som en serietidning som man avläser, det blir som en berättelse, säger Johanna.
Johanna och Johan berättar att det är först nu, när arbetet är inne i slutfasen, som de kan zooma ut från detaljerna och ta ett steg tillbaka för att faktiskt titta på motiven.
Vissa scener är mer makabra än andra. Så som de som visar en halshuggning, en stening eller en tortyrscen där tarmar vevas ut ur kroppen.
Risingemästarens målningar går även att beskåda i Östra Eneby kyrka i Norrköping och Örberga kyrka utanför Vadstena. Men även om namnet antyder en person var det troligen en hel verkstad, medan mästaren kanske var den som skissade upp.
– Det är spännande varifrån han hittade motiven. Ofta jobbade man utifrån mönsterförlagor, men det kan man inte se här, säger Johan.
Färger som svartnat
Signumet för verkstan är de återkommande runda ringarna/medaljongerna. Men så som vi upplever målningarna idag har de inte sett ut från början, kulörmässigt.
– Gula och röda färger har försvunnit och blivit svarta, berättar Johanna.
Valven är byggda med tegelsten och därefter är det putsat, vitkalkat och målat. Färgen består av pigment blandat med kalkfärg och kalken leder till en nedbrytning av vissa pigment över tid. På 1990-talet tog dåvarande förvaltaren Riksantikvarieämbetet pigmentprover för analys, så vi vet hur originalpaletten såg ut och att det starkt orangeröda pigmentet har svartnat.
Varsam konservering
Johanna och Johan var här i kyrkan på jobb redan för fem år sedan, men då för att ta fram ett åtgärdsprogram för valvmålningarna och lösa inventarier. För att underhålla och vårda äldre byggnadsminnen som Risinge gamla kyrka krävs ett ytterst varsamt tillvägagångssätt för att inte de kulturhistoriska kvaliteterna ska gå förlorade.
När byggnadsställningarna var på plats började konservatorernas arbete med att ta bort löst damm och massor av spindelväv, med hjälp av både penslar och dammsugare. Därefter knackade de försiktigt med knogarna över väggar och tak för att ta reda på var eventuella hålrum fanns. På vissa ställen hade putsen förlorat sin bindning, då fylls det ut genom att spruta in kalk.
– Man ska tänka på valven som ett äggskal, det håller ihop sig självt. Så alla hålrum behöver vi inte fylla ut, säger Johanna.
– Ledstjärnan här är att behöva göra så lite som möjligt, stämmer Johan in.
Steg ett är att konsolidera instabil puts och ytskikt innan rengöring och övriga åtgärder påbörjas. Vissa sprickor runt fönstren har tätats med lindrev, andra har lagats upp med kalkbruk.
De fyller inte i målningarna med ny färg, utan strävar efter att bevara originalskicket. Det som återstår vid besöket i slutet av september är lite retuschering och kalkmjölksintoningar av lagningar.
Den största konserveringsutmaningen i kyrkan är att färgen skiktar sig och flagar.
– Men också att det är så lösbundet allting. Det tål ingen djupare rengöring. Skulle man gå på med rengöringssvampar skulle man få med sig färgen, säger Johan.
Turligt nog är inte rengöringsbehovet särskilt stort, då kyrkan saknar uppvärmning och användningen av exempelvis levande ljus (som ger sotutsläpp) är sparsam.
Det senaste stora restaureringsarbetet gjordes på 1940-talet och det var först efter det som kyrkan började användas igen, efter att ha stått igenbommad i närmare 100 år – det vill säga sedan invigningen av Risinge nya kyrka 1849.
– Allt är bevarat och man har varit väldigt varsam i tidigare restaureringar, säger Johanna.
1300-talskrucifix
Utöver valvmålningarna är en av kyrkans ”höjdpunkter” det stora krucifixet av trä, med hår av lin. Det är tillverkat i Östergötland och väldigt typiskt för 1300-talet.
– De romanska krucifixen är helt rakt ut med armarna, sen blir de mer hängande och vilar på en fot. Sen blir det allt mer dramatiskt och allt mer blodigt, säger Johan och pekar på blodet som rinner längs Jesus uppspikade armar.
Johan har arbetat som konservator på Östergötlands museum i 30 år, medan Johanna började under det senaste decenniet.
De arbetar huvudsakligen med konservering av måleri på duk, bemålade träföremål och arkitekturbundet måleri, men erbjuder även tjänster som rådgivning, färgundersökning, skadeinventering och upprättande av restaureringsprogram.
Utöver att vårda och konservera föremål ur museets egna samlingar tar de uppdrag av exempelvis Svenska kyrkan, försäkringsbolag, arkitektkontor och andra institutioner och förvaltningar, men också av privatpersoner. Östergötlands museum har även en textilkonservator anställd.
Statligt byggnadsminne
Byggnadsställningarna må nu vara nedpackade för den här gången, men arbetet i Risinge gamla kyrka är sannolikt inte över för Johan och Johannas del. Nästa år kommer de eventuellt att fortsätta med väggarna i koret.
– Det här är en kyrka som är viktig för hela Östergötland, säger Johan Roos.
Det var 2015 som Statens fastighetsverk övertog förvaltningen av Risinge gamla kyrka från Riksantikvarieämbetet. Kyrkan blev statligt byggnadsminne 2019.
Text och bilder: Jeanette Söderwall
Publicerad: 231015