Ända sedan jag gick upp på Omberg för många år sedan och hörde om henne, har min fascination för dimmornas drottning aldrig upphört. Jag beslöt mig för att undersöka vad som finns antecknat om henne i det arkiv där jag arbetar. I det här blogginlägget lyfter jag av den anledningen fram äldre berättelser om Omma avskrivna från Dialekt- och folkminnesarkivets samlingar i Uppsala. Det är naturligtvis bara en del av sägenskatten om Omma som finns i arkivet, men eftersom det mig veterligen aldrig tidigare gjorts en sammanställning av detta är min förhoppning att den kan komma till glädje för den här textens läsare.
I arkivet finns det mycket traditionsmaterial samlat från Östergötland, totalt rör det sig om tiotusentals handskrivna sidor. Arkivet har sedan det etablerades år 1914 sysselsatt sig med att samla in och bevara folkets berättelser och seder, något som gjordes i stor skala under första hälften av 1900-talet. På den tiden tog sig insamlare runt i bygderna och skrev ned berättelser om seder och bruk, däribland folkdiktning (visor, folksagor, sägner, trosutsagor och olika typer av berättelser). Man sökte gärna äldre meddelare, sådana som bott på orten länge. De ansågs särskilt minneskunniga inom sina olika områden av folklivet. Många var också goda berättare, men arkivet var även intresserade av vad vanligt folk hade att berätta om sina trosföreställningar och om sitt leverne. Det nedtecknade materialet skickades sedan till arkivet för granskning, förvar och forskning. Ganska snart kompletterades det skrivna materialet med ljudinspelningar; idag finns det över 25 000 timmar inspelat material i arkivets samlingar. Bland materialet finns det många uppgifter om drottning Omma. Det berättas även om jättegubbar som sägs ha uppvaktat henne, däribland Rödgavelsjätten, Ringabärsbusen och Rogelsjätten.
I min text har jag normaliserat språket för ökad läsbarhet. Arkivmaterialet kan nämligen vara dialektalt – till och med på landsmålsalfabet, se bild – eller innehålla ålderdomliga ord och uttryck som kan vara svåra för många läsare idag. I texten skriver jag Omma, oavsett om det stavas Åmma eller Omma i uppteckningarna. Hennes namn, liksom namnet på berget där hon bor, syftar på dimma och rök. Det går att jämföra med dialektorden åmme med betydelsen ’ånga, imma, ljum blåst’ och åmma ’ånga, lukt’. I närområdet kring berget menar man än idag att Omberg åmmar när dis eller dimma visar sig på berget.
Det äldsta materialet i arkivet samlades in av landsmålsföreningar som bestod av lokalhistoriskt intresserade studenter vid Uppsala universitet, under 1860- och 1870-talet. Den första berättelsen i det här inlägget är från dessa samlingar. Den har upptecknats av Aug. Hæfner 5 april år 1878, efter arbetaren Anders Värme som vid tiden bodde vid Hästholmens by. Som vi kommer att se i flera följande berättelser av honom, var han en synnerligen intressant och god berättare. Texten nedan inleds med en översikt av Hæfner för att övergå i vad Anders Värme själv har att berätta.
På färd båtledes mellan Hästholmen och Stockeby far man tätt under berget och bland de många grottor som finnas på de släta bergsväggarna tilldraga sig två, de s.k. stora och lilla Rödgavels grotta, synnerligen uppmärksamhet. Av dem ser man ”den stora” till hela sin utsträckning, men av ”den lilla” ser man blott mynningen. Den senare skall enligt folktron gå in hela vägen till bergets ihålighet, där jätten Rödgavel bor. För honom är naturligtvis denna gång alltför trång och han har även till sitt förfogande en annan, som mot Vättern slutar med den s.k. ”Rödgavels port”, vilken jätten håller noga stängd [för] att slippa människors nyfikenhet. Om man oaktad jättens misstro och ogästvänlighet kan eller skulle kunna tränga in i Ombergs underjordiska, av skatter fyllda gemak, har vi följande berättelse av Anders:
För många år sen kom jag och ett par pojkar från Hästholmen – Olagus var med, han bor nu på åttingen och har undantag där – från Älvarum, där vi varit på dansgille hos Ekströmmen. Det var natten före midsommardagen som det året var på en torsdag, för annars hade de inte gått som det gick. Det var strax innan solen gått upp och det var så tyst att inte fåglar sjöng ens, utan en hörde väl droppar som föll från årorna, då man lyfte dem ur vattnet. Vi hade allt supit lite på natten, för Ekströmmen, det var en utmärkt karl, när han skulle till och bjuda på nåt, så vi var inte riktigt klara i knoppen. Men till att ro, det gjorde vi rejält och jag satt vid rodret. Vi satt och pratade och tänkte inte på någonting. Men när vi kom förbi Stocklycke eke-ängar, och vände om till Hästholmen, så fick jag syn på Rödgavels port och – fan ta mig! – tyckte jag inte att hon stod liksom lite på glänt. Det sa jag också till kamraterna och det tyckte de med, men de bad mig för Jesu skull att hålla båten ifrån berget, så fan inte kunde nå dem. De gjorde jag för jag var allt lite skärrad, men rädd var jag inte för jag är född en söndagsmorgon just som det började till att ringa i kyrkan och söndagsbarn har fans sattyg ingen makt över. Det tänkte jag, medan de andra rodde – och jag sa inget till dem, utan började till att skrika ”Rödgavel!” så mycket jag orkade med. Men nu blev det ett jäkla liv uppe på berget. Det knakade som i en gammal dörr, som inte hade öppnats på många år, och sen så skrek det så det rungade i berget. Jag vände mig om, för jag ville se, vad det var; men jag vände mig strax tillbaka, så rädd blev jag, för jag kunde inte se något alls av hela berget, utan såg bara liksom en stor kappa av grått vadmal som flaxade för vinden, som nu började blåsa i ett. Kamraterna, dem såg jag inte till, för de var så rädda att de krupit ned i båten under sitsarna och själv var jag inte i stort sett bättre. Jag bad dem för Guds skull till att ro, så att vi kunde komma hem till Hästholmen innan Rödgavel hann ifatt oss, och satte mig själv till att ro. Vi rodde, så att skummet yrde kring oss, med tordes inte titta upp, för då hade vi väl blivit så rädda att vi inte kunde ro. Vi bara rodde och tordes inte öppna ögonen förrän båten slog upp på stranden vid Fiskar-Johans stuga. Nu var vi glada och tackade Gud för räddningen, och sen tog vi oss ett par rejäla klunkar, för vi hade rott så vi var genomsvettiga. Å det här är rena sanningar för det kan herrn nog få höra av Olagus, men han tycker inte om att man talar med honom om det, för han är en karlakarl nu och tyckte att han var en skit då, som inte såg efter vad det var, utan ilade iväg som en harunge tills han kom fram till stugan (ULMA 92:43, s. 298).
En person som under 1920- och 1930-talet var en flitig insamlare av uppteckningar från Östergötland var Rob. Pettersson. I de kuvert med uppteckningar som jag läst berättar olika personer för honom om bland annat skogsfrun, sjöfrun, tomtar, troll, drakormar, gastar och andra övernaturliga väsen. Ett par av hans meddelare har redogjort för Omma. Berättelserna upptecknades år 1928 från olika personer runt om i västra delarna av Östergötland:
Det är en jätte från Rödgavel som byggde Heda kyrka, säger folk. Den där jätten tog med sig allt silver i grottan och gjorde [något till kyrkan] av det. Men de andra jättarna var förgrymmade på honom och ville ha tillbaka silvret. En dag, då de hade gudstjänst, begav sig jättarna till kyrkan och skulle hämta det. Men där blev de hedniska jättarna grundlurade. De hade [nämligen] rullat ut ett fat med nattvardsvin och jättarna söp ur det och blev fulla. Sen högg de skallade av dem [jättarna] (ULMA 1836: 8, s. 1).
Det hade blivit osämja en gång med en jätte i Rödgavel, som de kallade för Pär, och en vid Rogel. De tyckte om Omma båda två, men hon fördrog jätten vid Rogel. De lade ut sina krokar för henne. Jätten Rödgavel drämde iväg ett klippstycke – som han lossade med sina bara nävar från berget – mot jätten vid Rogel. Men han hade inte så stor ork, för stenen kom inte fram (ULMA 1836:8, s. 2).
En jätte i Västergötland, som hette Pär, skulle kasta en sten på Heda kyrka, men stenen kom inte fram, utan hamnade på Omberg. När kyrkklockorna klämtar, vänder stenen på sig (ULMA 1836:8, s. 3).
Innanför Rödgavelsport ligger en jätte och sover och en får på inga villkor störa honom. Kastar man en sten på porten, så öppnar den sig, och jätten sticker ut huvudet och frågar vad en vill (ULMA 1836:8, s. 4).
Det var ett troll borta från Västergötland, som kallades Ringabärsbusen, och han skulle över hit och fria till Omma. Han red över isen, men hästen orkade inte upp för bergskanten utan satte hoven i bergssidan. Det är märket efter hästskon, som de kallar för Rödgavelsport. (ULMA 1836:8, s. 6).
Trollen skulle ha storkalas i Rödgavel med vänner, för en trollunge hade kommit till världen. Klockaren och en kristen präst skulle vara med. Det söps redigt och trollen vart fulla och kom i slagsmål. En trollpacka satt utanför på en sten och hon sade: ”Jag har levt medan sju ekskogar växt upp och ruttnat ned, men sånt liv har jag aldrig hört förr” (ULMA 1836:8, s. 7).
Drottning Omma kom upp ur berget en dag och skulle ta en fem års flicka vid Stocklycke. Det var på den tiden, jägmästaren bodde där. Pigan kom ut och jagade ner Omma i Vättern (ULMA 1836:8, s. 8).
När drottning Omma sitter i vävstolen, är det bäst att hålla sig hemma (ULMA 1836:8, s. 9).
Under Visingsö ligger det en jätte från Omberg. Han får inte komma ur jorden förrän lindkolet [kol av trädet lind] ruttnat och han dragit bort alla håren från en oxhud, men han får bara ta ett strå i taget. Hur som fick han huden ren. Han blev så glad att han skratta, så att hela världen skalv. Han sa: ”År och hår går väl, men lindkolet ruttnar aldrig” (ULMA 1836:1, s. 1).
Vid Örnsli [?] är en skreva i berget som de kallar för drottning Ommas port. Går en dit och går dit tidigt på morgonen, för att sedan vända sig om och bulta på porten, kommer Omma ut. Och när det väl händer, så bjud henne på kaffe och dopp (ULMA 1836:1, s. 3).
När Ombergsgubben kokar rovor, faller spadet över slätten. När det är tjock dimma över Omberg, då säger folk, att drottning Omma brygger (ULMA 1836:1, s. 4).
För arkivets räkning samlade Gustav Pettersson in följande berättelser i Appuna socken år 1932 efter skomakaren Karl Larsson (f. 1846).
Jättarna var stora och starka. De bodde i Omberg och kastade [sten] på kyrkorna, men de träffade inte. Det var en som stod på Omberg och kastade på Kumla kyrka, men han träffade den inte. Stenen ligger på Gärdslösa gärde [Kumla s:n]. Det syns märken efter handen på stenen än idag.
Det satt tre jättar och sov på Omberg i en grotta. De skulle inte vakna förrän det vart ofred i landet. Så skulle de komma ut och hjälpa till (ULMA 4892a, s. 3).
Den senare sägen hör till en känd sägentyp som finns spridd från olika håll (se nedan). År 1932 antecknade samma insamlare en annan berättelse efter lantbrukaren Lars Erik Aurell (f. 1860 i Hof socken):
Drottning Omma, som bodde i Rödgavels grotta i Omberg, sade när Hedö kyrka var byggd, när de ringde för första gången: ”Jag har bott här när sju skogar har växt upp och sju ruttnat ned, men jag har aldrig hör ett sånt oväsen förr” (ULMA 4892a, s. 4).
En sägen om Omma har antecknats av Sven Rothman år 1912, men den berör troligen en helt annan sägenfigur – kung Racka, också det ett sägenmotiv känt redan från de isländska sagorna där en hund utses till kung. Jag skulle alltså egentligen avskriva den från sägenbildningen om Omma. Eftersom olika berättare ibland sammanblandat olika motiv från folktraditionen och att dessa medtagits i sägensamlingar och finns i arkivmaterialet kan det tjäna som ett intressant och pedagogiskt exempel eftersom sägenberättandet inte alltid är enhetligt:
Jo, se, drottning Omma, det var en hund. Hon ligger begraven på Hjässan under en bänk. Jo, se det var när kongen var ute och reste. Då hade de sagt, att det första djur som de mötte, det skulle bli en kung. Och då mötte de en hund. Och då vart han kung” (ULMA 15110, s. 48).
En saga från Östergötland handlar om Rödgavel och har antecknats i de gamla landsmålsföreningarnas samlingar från år 1877, berättad av samma Anders Värme som inledde den här texten:
En gång skulle det bli bröllop i Rödgavel. Då bjöds alla troll från trakten däromkring, men en trollgubbe från ett berg i Skrukeby socken vid Linköping blev glömd. Nu hände sig, att vid samma tid klockaren i Heda gick uppe på Omberg vid den så kallade byebrunnen (en gåsdam) och härjade. I det han gick där, kom det en väderil så stark, att han måste ta tag i hargen, för att inte bli bortblåst. När han nu såg sig omkring, då ovädret var över, fick han se en gubbe, som satt på en sten vid dammen. När gubben – som ingen annan var än trollet från Linköping – fick se klockaren, frågade han honom, om han ville bli rik. Ja, det ville han nog, om han kunde bli det på ett ärligt sätt, som ingen hederlig karl behövde skämmas för. Då undervisade honom trollet, och sa att han skulle gå ner i Rödgavel och ta så mycket guld och silver han ville, och, för att inte trollen skulle göra honom något ont, skulle han ha med sig mässvin [nattvardsvin]. Men ingen skulle han ta i hand där nere. Sen for [troll-]gubben som han kommit – i väder och vind hem till sitt igen. Men klockaren begav sig iväg till Rödgavels grotta. Sedan han kommit fram och dragit upp båten ordentligt, för att den inte skulle gå ifrån honom, mötte honom en järndörr in till berget. Då han gått in genom dörren, stod där två jättar och smidde och en blind gubbe satt bredvid. Då sa den blinde gubben: ”Hu, här luktar kristet blod; ta hit din hand, så får jag känna om du är varm”. Då räckte den ena smeden fram en rödfärgad järnstör, och jätten kramade järnet, så det rann mellan fingrarna på honom. ”Ja, nog var han varm”, sa han. Sedan gick klockaren fram in i själva slottet. Det höll en hop med käringar på att brygga till bröllopet och bjöd honom dricka av brygden. Han tog emot det som räcktes till honom, men kastade allt bakom sig, men behöll kärlen ty de voro alla av silver. Sedan stänkte han mässvin i bryggkaret, och käringarna drack därur och råkade i slagsmål och slog allesammans varandra till döds. Så stänkte han på några karlar, som satt där framåtlutade och sov. De vaknade och sade att: ”Här har vi suttit och sett sju ekskogar växa upp och ruttna ner igen, men aldrig har vi hört något sådant buller i Rödgavel förr”. Men klockaren tog så mycket guld han orkade bära och for sen hem igen mäkta rik (ULMA 92:94, s. 313–314).
Anders Värme har även bidragit med en berättelse som beskriver hur Omma rövats bort av Rödgavel och att hon sedan flytt till Tåkern. I berättelsen får Omma snarast en karaktär som i andra fall liknar föreställningar om älvor:
Den här Rödgavel – så kallade de honom eftersom han har långt rött skägg – han bodde förr inte i grottan utan i kalkhögen på Siks ägor. Han kom en gång från sjön och hade fiskat och gick då upp Stocklycke ängar, och där blev han ståendes, för han fick se, drottning Omma som var där med sitt folk och dansade. Hon rådde då om berget. Rödgavel hade inte sett henne tidigare för han tordes förstås aldrig vara ute i solsken, för då hade han förvandlats till sten. Men Omma, säger de, skulle vara gudelig [vän] att se, även om hon inte var kristen, men det var hon nog inte, för Kristus hade inte fötts än vid den tiden. Rödgavel, han glodde på, hur de dansade, och hade aldrig sett så mycket vackert förr på samma gång. Han gick hem och samlade sina nära och kom sen över kvinnfolk som ett yrväder. De tog varsin av fröknarna, men Rödgavel tog själva Omma och flög in med henne i en grotta. Där började han till att kuckelura med henne, men hon skämdes förstås för att tycka om den röda fulingen. Men trolla det kunde hon allt så hon fredade sig ur klorna på fulingen. Hon klagade över att det var så varmt i hålan och bad jätten att öppna dörren lite så att hon kunde få lite frisk luft. När han gjorde det, förvandlade hon sig till en dimma som rann ut över hela Hästholmsviken, tills hon kom till kvarna. Där steg hon upp för Alebäcken, som de kallar det för, förbi Alvastra, och vidare ändå upp till Tåkern. Där stannade hon för dit kunde jätten inte komma för han drunknande då i Dagsmosse. Hon sörjer allt sitt granna berg, för när det efter en klar dag skiner sol vid Hjässan, då kan man se på natten hur det kommer liksom folk upp ur Tåkern. Det är allt Omma och hennes fröknar och de går upp på berget vid Höjelia och drar fram därifrån till Stocklycke, för på natten törs hon inte komma förbi Rödgavelsgrottan, för då tar henne nog igen. Men på morgonsidan, då solen håller på att rinna upp, då drar hon sig förbi över sjön, förbi Hästholmen till Tåkern, och då kan man se fullt tydligt, att det är kvinnfolk som är ute och går på vattnet, för kjolarna släpar efter dem (ULMA 92:94, s. 299–300).
Synnerligen intressant är att vi finner ett motiv som är välkänt från olika håll i världen knutet till Omberg. Det om hur det i berget ligger sovande krigare som när landet hotas av krig kommer att vakna till liv och rycka ut till försvar. I populärkulturen har vi sett hur Tolkien använt samma motiv i Lord of the Rings där det är kungen Aragorn som väcker döda edsbrytare till liv som hjälper honom att besegra Saurons härar. I Västergötland finns det en liknande föreställning knuten till Ålleberg. Men här har vi alltså östgötska varianter på temat som handlar om Omberg. En har redan citerats ovan. En annan omnämns också av Anders Värme år 1877:
I Rödgavels grotta sägs sju jättar ligga och sova. En dräng har varit nere där och sett dem (ULMA 94:43, s. 312)
Insamlaren Arvid Enqvist lämnade följande berättelse om Omma till arkivet år 1917, efter en A. Wester i Alvastra:
Det var en trollkäring i Rödgavelberget – de kallade henne för den stora Omma – hon hade en skara krigare, som låg och sov där, och de skulle sova till kriget bröt ut, och då väckte hon upp dem och då var de färdiga med skjutvapen och sånt där. Jo, rätt som käringen inget visste, så fick hon höra ett bullrande och oväsen. Hon gick då ut ur grottan och sade: ”Jag har bott här, medan sju ekskogar har växt upp och sju ekskogar har ruttnat ner, men aldrig har jag hört dess make förr, men det ska jag göra slut på”, sa käringen och for ner i sin håla, till sin kammare, där hon bodde. Och sen väckte hon upp sina trollgubbar, sitt regemente där nere, och då vaknade de förstås och gjorde slut på kriget (ULMA 352:1, s. 4–5)
Berättelsen har skrivits ned med det s.k. landsmålsalfabet (ett fonetiskt alfabet skapad av arkivet för att omsorgsfullt kunna nedteckna dialekter) av Einar Törnqvist (se bild) från samma år.
Den kanske mest berömda detaljen i berättelserna och föreställningarna om drottning Omma är att hon är en del av en lokal sägenflora som satts i direkt förbindelse med Omberg. Bergets namn, liksom flera uppgifter om henne, har att göra med den dimma som man kan se rinna ned över berget. I folkliga föreställningar finns det även andra platser där en dimma eller en rök sätts i förbindelse med ett övernaturligt väsen. Här kan nämnas Mosekonen i Danmark. Hon beskrivs där som en slags trollkvinna och orsaken till att dimma breder ut sig över vissa landområden. Liksom i vissa sägner om Omma sägs det bero på att hon brygger. Ibland finner vi spridda sägentyper tillskrivna Omma. Överlag innehåller dessa sägner detaljer som kan sägas vara internationella sägen- eller sagomotiv. Bland annat att en jätte eller ett troll prövar en människa genom att vilja skaka dennes hand men att det är något av stål som sträcks fram som jätten eller trollet klämmer sönder. Ett annat är motivet med att när en jätte eller ett troll ser något ovanligt utbrister den att den sett ett visst antal (ofta sju, ett magiskt tal) ekskogar växa upp och ruttna ner. Det senare är ett vanligt motiv i sägner om bortbytingar. Då ska trollungen luras till att avslöja sig. Det görs bland annat genom att brygga öl i ett äggskal, varpå det utbrister sin förvåning med just trädramsan som alltså avslöjar dess höga ålder och därmed vem det är. Jag nämnde även motivet med de sovande krigarna inne i berget som ytterligare ett sådant motiv.
Allt detta betyder inte att vi inte ska uppskatta Omma eller se henne som något unikt. Tvärtom. Det är just alla dessa kombinationer av motiv, den berättarglädje och den tro som funnits om henne som är central. Utan Omberg skulle det inte kunna finnas en Omma. Utan Rödgavel skulle inte heller dess ovanliga utseende satt folkfantasin i rörelse. Folklore förändras ständigt. Även om det finns en rik tradition av berättelser, är det inte ovanligt att den som återger vad den hört gör små förändringar, lägger till eller tar bort detaljer. Detta gör att berättelser ständigt växlar, förändras och broderas ut. I vår tid har bland annat det årliga Alvastra krönikespel ofta Omma med som en gestalt, men där gestaltningen av henne skiljer sig från den äldre folktraditionen. Det är inte något utmärkande för vår tid, utan förändringar har i princip alltid skett. Varje berättare lägger sin prägel på traditionsmaterialet, en berättelse traderas och anpassas efter lokala förhållanden, personliga erfarenheter och den publik som den är avsedd för. Gällande Omma kommer hon med all säkerhet att leva vidare, frodas men ständigt förändras i folkets föreställningsvärld. Något som däremot inte förändras är att hon sägs vaka över Omberg, att hon är dess dimmornas okrönta drottning.
Text: Tommy Kuusela, Fil. dr., Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala
Publicerad 230928
ULMA = Uppsala landsmålsarkiv. Idag: Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, som är en del av Institutet för språk och folkminnen.
