På den första av stenhusets två tidigare bostadsvåningar står Östergötlands museums konservatorer Johanna Palm-Avis och Johan Roos och packar in grovrengjorda trästycken i skyddande omslag.
– Man packar så här när man ska frysa för att få bort så mycket luft som möjligt. Det finns annars risk för kondens och fuktskador, säger Johanna.
Trästyckena är delar av två målade tak och ett väggmåleri från slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. De är målade i limfärg, vilket innebär att de är väldigt känsliga.
– Det som är kul med de här är att de är original och inte ommålade, säger Johan.
Väggmålningen kommer från kvarteret Abboten 4 och hörnhuset vid Storgatan-Apotekaregatan. Delarna togs tillvara vid en ombyggnad 1984.
Nu packas de för ett antal dagars frysning – i syfte att ta död på eventuella skadedjur – innan de packas upp igen och får ett nytt hem i ett av museets magasin.
Inget kloster
Rhyzeliusgården (tidigare felaktigt även kallat ”Klostret”) uppfördes i slutet av 1300-talet eller under tidigt 1400-tal, som prästgård för en kanik vid – det vill säga medlem av – domkapitlet. Omkring år 1500 lär det ha byggts om till det hus vi ser idag.
– Det byggdes som ett bostadshus kopplat till kyrkan, sen har det varit allt från spannmålsmagasin till gravstenshuggeri, säger museets föremålsantikvarie Emil Jonsson.
På 1500-talet ingick byggnaden en period i den dåvarande biskopsgården. På 1600- och 1700-talen var här domprostgård och 1737 lät Andreas Olavi Rhyzelius reparera byggnaden, som gjordes om till magasin.
Byggnaden, som ägs och förvaltas av Linköpings stift, är ett av få medeltida bostadshus som fortfarande finns kvar i Linköping. Ut mot Gråbrödragatan ses rester av en så kallad privét, det vill säga en toalett som delvis hängt ut på fasadens utsida.
Dekorativa plattor
I ett av rummen ligger mängder av smidda gravkors i järn, prydligt uppradade på de breda golvplankorna, tillsammans med några vindflöjlar. De kommer från olika östgötska kyrkor och är mellan 200–400 år gamla.
En brant trätrappa leder upp till andra våningen. Utmed väggarna står sättugnshällar i gjutjärn, daterade till cirka 1700–1800-tal, lutade. De har precis rengjorts av konservatorerna inför flytten.
På plattorna ses allt från bibliska och rojalistiska motiv till glada lejon, en elefant med tassar och en häst med slingrande ormliknande underkropp.
– De är väldigt dekorativa, säger Johanna.
Den som går ytterligare en brant trappa upp möts av en hissanordning från tiden då huset nyttjades som magasin. Själva repet i anordningen är tillverkat av grishår, berättar föremålsantikvarie Emil Jonsson.
Vill tillgängliggöra
Utöver de två bostadsvåningarna består huset av en vindsvåning och en mindre källarvåning. Bland föremålen finns gravklot från brons- och järnålder, dopfuntar från medeltiden och malstenar från järnåldern, såväl som arkitekturdetaljer från flera svunna byggnader.
– Det är en häftig byggnad. Det är särskilt roligt att den här utställningen under en så lång tid har visat föremål från olika samlingar, både från Östergötlands museum och Svenska kyrkan. Nu kommer vi att jobba med att förteckna och digitalisera föremålen så att de kan bli tillgängliga på andra sätt, säger Larissa Borck, enhetschef för Samlingar.
Det finns i nuläget inga planer på att ställa ut de berörda föremålen fysiskt, utan det viktigaste med flytten är att kunna bevara dem för framtiden.
Text: Jeanette Söderwall
Publicerad: 251219