Bankekind härads avrättningsplats finns i Grebo i Åtvidabergs kommun. Här, precis intill Riksväg 35, frilägger Östergötlands museums arkeolog Emma Karlsson skelettet från en fullvuxen människa i en alldeles för liten grav.
– Skelettet ligger halvt på rygg, halvt på sidan, vilket pekar på att personen tippats ner i gropen utan större omsorg, säger Emma Karlsson.
Hon misstänker att hen avrättats genom halshuggning eftersom hakan ser kapad ut. Skelettet är i dåligt skick, men tänderna väl bevarade.
– Det här är enda gången vi använder penslar. Det är en vanlig missuppfattning att vi bara sitter med penslar, säger Emma Karlsson medan hon borstar fram kotorna.
I en halskota uppenbarar sig något som ser ut som ett hugg.
– Det här kan vara snittytan, säger hon och pillar försiktigt bort jorden ur hålet.
Överraskades på sluttampen
Det är Trafikverket som är uppdragsgivare till den arkeologiska slutundersökning som Östergötlands museum nu genomför. Emma Karlsson och arkeologkollegan Johan Levin ska tillsammans med grävmaskinisten Håkan Pedersen arbeta här – intill ett grustag mellan Riksväg 35 och den gamla landsvägen – i tre veckor.
Det är inte första gången de befinner sig på platsen; redan i höstas gjordes en förundersökning. Den såg först ut att bli resultatlös. Arkeologerna hade hunnit ge upp hoppet om fynd när det plötsligt uppenbarades ett fotben i jorden.
– Jag skulle undersöka en ganska diffus mörkfärgning, som jag trodde var en förhistorisk härd, när det syntes ett par skenben – då får man tänka om, säger Johan Levin.
De har hittills hittat två grunda gravar, täckta med cirka 20–25 centimeter matjord. På en avrättningsplats bemödade man sig inte med att gräva särskilt djupt. Det här i kombination med jordens sammansättning gör att skeletten är dåligt bevarade.
– Inget av ryggraden eller revbenen finns kvar. De kommer att gå sönder när vi lyfter så vi får fotografera, rita och mäta noggrant innan, säger Emma Karlsson.
Två namngivna avrättade
Det första spåret av avrättningsplatsen på en karta är från 1708. Den var sannolikt i bruk under 1600- och 1700-talet, kanske en bit in på 1800-talet.
Användningen av närliggande Fillinge tingshus, uppfört på slutet av 1700-talet och numer en av Östergötlands museums museigårdar, kan därför ha överlappat.
Emma och Johan har börjat gräva även i museets arkiv och konstaterat att det från slutet av 1600-talet fram till 1730-talet var elva personer som dömdes till döden i Bankekinds härad, men bara ett av straffen som faktiskt verkställdes. Gymnasisten Leonard Dahlgren fälldes för dråp och avrättades år 1735. I domboken står det till och med att han ska grävas ner på ”rättareplatsen”, det vill säga på avrättningsplatsen.
Tack vare en av hembygdsföreningens skrifter har de även fått nys om ett rättsfall under 1700-talets senare del. Pigan Annika Hansdotter dömdes till döden för dråp efter att år 1774 ha dränkt sin treåriga dotter Lena. Enligt dödboken fick hon först högerhanden avhuggen.
– Det blev på gränsen till för magstarkt och nära, säger Emma, som tidigare mest undersökt medeltida avrättningsplatser.
– Ja, närheten ökar verkligen ju närmare man kommer vår tid. När man kan sätta namn och riktiga livsöden på de här personerna, säger Johan.
”Tankeväckande”
Vi vet fortfarande ganska lite om svenska avrättningsplatser och hur de användes. Dessutom säger ofta tidens lagar en sak och verkligheten en annan.
Emma Karlsson är en av de som kommit att specialisera sig på ämnet och som undersökt och skrivit om flera avrättningsplatser i Östergötland.
– När jag började undersöka den här typen av platser och gravar kände jag en slags behov att ge de dömda ”upprättelse”, för att de utsatts för orättvisa. Men ju mer jag har jobbat ju mer ser jag det i den samhälleliga kontexten, och att de ofta har velat lösa det på ett mer pragmatiskt sätt så att lokalsamhället skulle fungera. Men jag kan ändå drivas av att berätta det som inte har berättats. Det är en viktig del av vår gemensamma historia, säger Emma.
– Det säger mycket om oss idag också. Vad gjorde man då och vad gör man idag? säger Johan.
Det är första gången han arbetar på en avrättningsplats.
– Det är fascinerande. Det är otroligt tankeväckande platser och människoöden. En så vacker plats och ändå så mycket ångest.
Maskinisten viktig
På en avrättningsplats sätts också den tekniska yrkesskickligheten som arkeolog på prov. Johan och Emma måste vara extra uppmärksamma och beredda på att inte i förväg veta vad som komma skall – det är inte som på en kyrkogård där alla skelett och gravar har placerats likadant.
– Det är väldigt viktigt med en bra maskinist, säger Emma och nickar mot grävmaskinsföraren Håkan Pedersen, rutinerad när det gäller arkeologiska utgrävningar.
– Det är intressant. Jag blir nyfiken. Jag var med i höstas också och ville hit igen. Det är människor det handlar om och intressanta historier, säger han.
När avbaningen på en ännu outforskad del av undersökningsplatsen påbörjas har Håkan och Johan tät kontakt med varandra. Johan visar tydligt när han vill gå fram och titta närmare på något i jorden.
– Vi schaktar lite djupare än vi brukar för att inte missa något. På just på den här fläcken är det väldigt mycket matjord, nästan en meter, som man har fört upp för att odla här, säger Johan.
Stolphål och häst
På önskelistan över potentiella fynd – utöver fler gravar – står ett par rejäla stolphål högt. De skulle gärna vilja veta var galgen var placerad.
Och mycket riktigt; några dagar efter undertecknads besök dyker stolphålen upp! Ungefär åtta meter från platsen med gravarna.
– Det var väldigt speciellt att hitta. Sen kan man såklart ha flyttat den, trästolpar i marken håller ju inte hur länge som helst, säger Emma.
Hon är tillbaka på kontoret på Östergötlands museum och summerar vad mer som uppdagades under den fortsatta utgrävningen i Grebo.
En tredje grav visade sig innehålla något så ovanligt som en häst.
– Jag har aldrig stött på det vid de grävningar vi har haft. Bara något enstaka fall när jag läst om andra grävningar, men då har det varit brända ben, säger Emma.
Sannolikt handlar det om ett fall av tidelag. Enligt den rådande lagstiftningen skulle då både den dömda människan och djuret avrättas.
Friläggningen av hästskelettet tog betydligt längre tid än ett människoskelett. Gropen var mycket större men ändå inte tillräckligt stor; höften och kraniet stack upp något och en del av bäckenet var bortplöjt.
– Det var fascinerande rent anatomiskt – hur oerhört mycket ben och leder de har – och lite tekniskt klurigt, säger Emma.
Fyndet kändes också på ett annat plan eftersom hon själv har en häst.
Enligt de preliminära resultaten var hästen i Grebo ett 5–6 år gammalt sto med en mankhöjd på cirka 1.35 centimeter, det vill säga ungefär som en islandshäst i storlek. En fraktur i kraniet indikerar att den har slagits ihjäl.
– Vi ska jobba vidare och kika på historiska domar vid tidelagsbrott, säger Emma.
Fler analyser väntar
De preliminära resultaten när det gäller de två människoskeletten visar att den ena personen var en ung man, under 20 år. Det andra skelettet var i så dåligt skick att DNA-analys måste inväntas för att kön och ålder ska kunna bedömas. Teorin om halshuggning bekräftades i båda fallen.
– Vi ska se om vi kan datera dem med C14. Är de för unga – efter 1600-tal – får vi dock inga bra resultat av det, utan får kolla i historiska källor. Det är bra att tänderna är så pass intakta, för det finns också många analyser man kan göra med dem, säger Emma.
Några föremål fanns i gravarna; hyskor och hakar som hittades med hjälp av metalldetektor. De ska konserveras. Museets textilkonservator ska dessutom titta närmare på vad som kan vara en bit textil.
Utöver analyserna ovan ska det även göras en datering av kol på platsen för att klargöra när i historien det eldades på de sotiga områdena som hittats. Det kan ha funnits eldstäder här under järnåldern, men det kan också ha varit en del av straffet att individen brändes efter döden. Eller så brändes kläder och andra tillhörigheter.
Fortsättning följer!
Text och foto (om inte annat anges): Jeanette Söderwall/Östergötlands museum
Publicerad 250625
Läs mer
Här kan du läsa mer om den arkeologiska verksamheten vid Östergötlands museum.