I Hasti Radpours verk dominerar ett figurativt och ibland illustrativt tillvägagångssätt. Under tiden har hon experimenterat med olika stilar och tekniker, inklusive skulpturala verk och installationer. I sitt måleri kombinerar hon element av surrealism och expressionism med abstrakta och tredimensionella former.
Målningen är ett självporträtt som hänvisar till perioden av kreativt arbete under coronapandemin. Radpour lekar med flera nivåer och perspektiv: målningen är uppdelad i tre delar av olika storlek. Ett extra triangulärt element är fäst vid målningen. Detta skapar ytterligare en reliefliknande nivå som påminner om den belgiske målaren René Magrittes absurda bildspråk. De figurativa delarna av målningen är arrangerade på abstrakta delar. Allt verkar flyktigt och i rörelse. Konturerna av hennes torso påminner om vit krita på en tavla som snabbt kan torkas bort.
Hasti Radpour skriver själv:
"Målningen föddes mitt i Covid-pandemin. Kanske var det mitt sätt att trösta mig själv och rikta min uppmärksamhet mot någonting annat. Det gick så där. Tankar och känslor tog över som vanligt.
Målningen består av flera delar som är sammansatta på ett okonventionellt sätt. Detta påminner mig om hur vi ibland mår och tänker. Människans natur är komplicerad, det finns olika sidor, ingångar och utgångar samt flera vinklar och perspektiv på saker och ting.
Jag skulle kunna kalla målningen ett självporträtt. Jag vänder mig om i bilden och tittar bortom allt tvivel. Jag ser ett litet ljus mitt i natten.
Texten i nedre delen är den persiska versionen av titeln. Ett uttryck som man ofta använder i svåra situationer. Just då jag målade denna bild hade detta uttryck dubbelt budskap för mig. Antingen var det så att vi inte brydde oss om mänsklighetens framtid eller att allt skulle ordna sig till slut. Negativt och positivt. Plus minus noll."
Hasti Radpour's work is dominated by a figurative and sometimes illustrative approach. Meanwhile, she has experimented with different styles and techniques, including sculptural works and installations. In her paintings, she combines elements of surrealism and expressionism with abstract and three-dimensional forms.
The painting is a self-portrait that refers to the period of creative work during the corona pandemic. Radpour plays with multiple levels and perspectives: the painting is divided into three parts of different sizes. An additional triangular element is attached to the painting. This creates an additional relief-like level reminiscent of the absurd visual language of the Belgian painter René Magritte. The figurative parts of the painting are arranged on abstract parts. Everything seems fleeting and in motion. The contours of her torso are reminiscent of white chalk on a board that can be quickly wiped away.
Hasti Radpour writes:
"The painting was born in the middle of the Covid pandemic. Maybe it was my way of comforting myself and turning my attention to something else. It went like that. Thoughts and emotions took over as usual.
The painting consists of several parts that are put together in an unconventional way. This reminds me of how we sometimes feel and think. Human nature is complicated, there are different sides, entrances and exits and multiple angles and perspectives on things.
I could call the painting a self-portrait. I turn round in the picture and look beyond all doubt. I see a small light in the middle of the night.
The text at the bottom is the Persian version of the title. An expression often used in difficult situations. At the time I painted this picture, this expression had a double message for me. Either we didn't care about the future of humanity or everything would work out in the end. Negative and positive. Plus minus zero."
