Hösten 1953. Ett mänskligt kranium ramlar ur grävmaskinistens skopa vid anläggandet av en rondell i Linköping som leder vidare mot samhället Berg. Polis kallas till platsen, men konstaterar snabbt att det snarare behövs en arkeolog. Östergötlands museums arkeolog Anders Lindahl blir den som tillsammans med en ung assistent leder undersökningen av den 4500 år gamla graven, som tillhör den så kallade stridsyxekulturen.
Här grävs skeletten av en man (vars skalle delvis krossades av grävskopan), en kvinna och en hund fram. De har begravts tillsammans med ett antal fina gravgåvor. Tre decennier senare upptäcks även små skelettdelar från ett spädbarn bland kvarlevorna.
– Graven är unik dels för att den är så otroligt välbevarad. Den är den bäst bevarade graven från den här tiden i Skandinavien och den har varit ett huvudnummer i arkeologisk forskning ända sedan den hittades, säger Per Nilsson, forskare och arkeolog på Östergötlands museum.
Sedan 1954 har graven, som fått namnet Bergsgraven efter platsen den hittades på, varit utställd på museet. Placeringen och gestaltningen har varierat genom åren, men i samband med museets omfattande renovering och förnyelse 2019–2022 gjordes en större genomgång av utgrävningsdokumentationen och forskningsmaterialet kopplat till graven och ett omtag även gällande utställningsrummet.
I samarbete mellan arkeologer, osteolog, etikforskare och pedagoger skapades ett eget rum i den nya kulturhistoriska utställningen Vägen hit.
– Det är för att visa respekt mot de som ligger i graven och för att man som besökare ska kunna välja om man vill gå in i det här rummet. För många barn och även vuxna är det första gången man ser ett riktigt skelett, säger Per Nilsson.
Kvinnan var i 18–20-årsåldern när hon dog och mannen i 30-årsåldern. Dödsorsakerna är okända, det finns inga synliga skador på skeletten.
– De kan ha drunknat, de kan ha kvävts vid en brand, de kan ha blivit sjuka i en sjukdom med ett hastigt förlopp som inte gett spår på skeletten, exemplifierar Per Nilsson.
Båda begravdes med ansiktena vända mot sydöst och det är också så de har placerats i utställningen. De ligger i den för tiden typiska gravpositionen ”hockerställning”, som efterliknar en sovande person med benen lätt uppdragna mot bröstet.
På skeletten kan vi se att de var kraftigt byggda och att de arbetat hårt under sina liv. Tänderna är slitna men har ingen karies.
DNA-analyser visar att kvinnan och mannen inte var biologiskt släkt med varandra. Strontiumanalyser, som görs på tänderna, visar också att de var uppvuxna på olika geografiska platser – men inte exakt var.
– Vi vet inte riktigt var de här människorna bodde, men troligen i anslutning till de sanka markerna söder om Roxen. Vi har hittat andra spår från stridsyxekulturen, bland annat där Tekniska verkens byggnad ligger idag, säger Per Nilsson.
Längre bakåt i tiden är kvinnan och mannens genetiska DNA kopplat till den så kallade Yamnayakulturen, ett stäpp- och herdefolk som levde i området norr om Svarta havet. Under bondestenåldern, då stridsyxekulturen uppstod i Skandinavien, skedde stora folkförflyttningar i Europa. På den här tiden hade människorna gått från att vara jägare till jordbrukare, men det var sannolikt ännu viktigare att ha boskap.
Hunden i graven, någon form av större spets eller jämthund, har förmodligen varit en vallhund.
– Hunden var gammal när den dog. Den hade väldigt slitna leder. Kanske var det så att hunden var den finaste gravgåvan i hela graven, säger Per Nilsson.
Den som tittar noggrant ser att graven alltså även rymmer ett väldigt litet människoskelett. Spädbarnsskelettet av en pojke hittades först på 1980-talet i samband med att en osteolog gick igenom allt benmaterial från graven.
Däremot är det oklart om spädbarnet är samtida med mannen och kvinnan eller inte. Ett ben är skickat på datering, så förhoppningsvis kommer vi att få svaret på den frågan.
– Tidigare har man pratat om dem som en familj, men det gör vi inte längre eftersom vi inte kan veta det, säger Per Nilsson.
Den andra aspekten som gör Bergsgraven unik, utöver det välbevarade skicket, är de många föremålen som finns i den. Mannen har begravts med en spjutkastare och en stridsyxa eller båtyxa – just en sådan som gett kulturen sitt namn.
– Om den har använts i strid eller inte vet vi inte, däremot vet vi att det är ett fantastiskt hantverk. Den är otroligt välgjord och ser inte ut att ha använts, så sannolikt har den gjorts för den här gravsättningen, säger Per Nilsson.
Kvinnan har fått ännu rikare föremål med sig. På var sida om hennes huvud – där de finaste gravgåvorna brukade placeras – finns två vackert dekorerade urnor. Mönstret på krukorna går igen på fler föremål i graven, så sannolikt hade det en speciell innebörd. Och förmodligen var urnorna fyllda med mat och/eller dryck.
– Det är spännande att tänka på vad det kan ha varit i dem. Det här är herdar eller bönder, så det hade kunnat vara någon form av spannmålsprodukt eller kanske kött eller fisk, säger Per Nilsson.
Kvinnan har också flera mindre föremål vid sin sida; yxor och en lång spetsig horntagg, som kan ha varit ett vapen eller ett praktiskt redskap.
Det allra mest spännande är dock resterna av en liten skinnpåse och dess innehåll. Det partiet i den utställda graven är markerat i en lite mörkare nyans. Här finns flintspån – som används som en form av knivar – och dekorerade små ringar, som sannolikt suttit som ett lås till skinnpåsen. Där har det också suttit en kopparspiral.
– Det är ett av de äldsta kopparföremålen vi känner till från den här delen av Sverige. Det är spännande varför de här människorna har begravts med koppar. Det finns inget som tyder på att man brutit koppar i Sverige under den här tiden, och föremålen bör därför vara importerade, säger Per Nilsson.
I påsen fanns även två bäverkäkar. Det är oklart om käkarna har använts som verktyg eller om de har haft en annan, mer andlig, innebörd.
– Jag har själv funderat på bävern som djuret som är både och – både på land och i vatten, det rör sig mellan två olika världar. Det är ju det de här människorna ska göra. Har bävern haft en speciell betydelse för de här människorna? Det kan vi bara spekulera kring, säger Per Nilsson.
Han betonar att Bergsgraven är väldigt viktig inte bara för den arkeologiska forskningen och vår kunskap om den här tiden i vår historia, utan också för Östergötlands museum som museum.
– Bergsgraven har varit utställd här i snart 70 år och generationer av östgötar har sett den, många med starka minnen av mötet. Det blir också en fin mötesplats för att prata om liv och död. Och vi som museum vill vara en plats i samhället både där man ska ha roligt och lära sig saker, men också där man kan prata om de svårare och djupare frågorna, säger Per Nilsson.
Nu på söndag den 5 november kan du se Bergsgraven – och en dramatisering av hur det kan ha gått till vid begravningen – i premiären av SVT:s stora historiesatsning Historien om Sverige.
Under november månad ges också guidade visningar av graven på museet. Läs mer under rubriken Aktiviteter.
Text: Jeanette Söderwall
Publicerad 231103
Minnen av Bergsgraven
Vilket är ditt första minne från mötet med Bergsgraven? Vill du berätta om det? Hör gärna av dig till museets forskare och arkeolog Per Nilsson, som arbetar med ett forskningsprojekt på ämnet: per.nilsson@ostergotlandsmuseum.se.