Fornlämningar och lagen

Fornlämningar – vårt gemensamma arv och ansvar

Vi har alla ett ansvar för att skydda och bevara de fysiska minnena från forna tider –fornlämningarna. Fornlämningar skyddas av kulturmiljölagen och definieras som anläggningar eller lämningar efter människors verksamhet under forna tider och som tillkommit genom äldre tiders bruk. De ska dessutom vara varaktigt övergivna och ha tillkommit före år 1850. Lagskyddet omfattar även en skyddszon kring lämningen, ett så kallat fornlämningsområde.

Förhistoriska gravar, t ex högar, rösen eller stensättningar, är vanliga fornlämningar. Rester efter boplatser och arbetsplatser utgör också fornlämningar, men även lämningar från senare tider, såsom exempelvis torplämningar och milstolpar, är idag vanligt förekommande fornlämningar.

Många fornlämningar syns inte ovan jord, eftersom de övre delarna har förstörts eller täckts över. Ett exempel är medeltida kulturlager i städer.

Lämningar som kan antas vara tillkomna efter år 1850, såsom t ex kolbottnar samt vissa torp- och kvarngrunder, räknas som Övriga kulturhistoriska lämningar. Dessa lämningar faller under skogsvårdslagens hänsynsparagrafer och ska om möjligt behandlas med samma hänsyn som fornlämningar. I takt med att samhället förändras, förändras också innebörden i fornlämningsbegreppet. De lämningar som är Övriga kulturhistoriska lämningar idag, kan räknas som fornlämningar om några år.

Fornfynd är föremål som hittas i eller vid en fornlämning eller som kan antas vara från tiden före 1850 och som saknar ägare. Man är skyldig att anmäla ett fornfynd om:

- det är funnet vid fornlämning

- föremålen är två eller flera

- föremålen är av guld, silver, koppar eller brons

Anmälan ska ske till museet eller länsstyrelsen. Ett enstaka föremål kan man få behålla. Men det är viktigt att få det registrerat; varje fornfynd är en viktig pusselbit för att förstå historien.