Fornlämningar och lagen

Fornlämningar – vårt gemensamma arv och ansvar

Vi har alla ett ansvar för att skydda och bevara de fysiska minnena från forna tider – fornlämningarna. Fornlämningar skyddas av kulturmiljölagen, och definieras som anläggningar eller lämningar efter människors verksamhet som tillkommit genom äldre tiders bruk, som är varaktigt övergivna och som uppkommit före år 1850. Lagskyddet omfattar även en skyddszon kring lämningen.

Förhistoriska gravar, t ex högar, rösen eller stensättningar, är vanliga fornlämningar. Rester efter boplatser och arbetsplatser kan också vara fornlämningar, liksom områden med äldre röjningsrösen och spår efter gamla åkrar.

Många fornlämningar syns inte ovan jord, eftersom de övre delarna har förstörts eller täckts över. Ett exempel är medeltida kulturlager i städer.

Lämningar som kan antas vara senare än år 1850 så som t ex vissa kolbottnar, torp- och kvarngrunder räknas som Övriga kulturhistoriska lämningar. Dessa lämningar faller under skogsvårdslagen och ska om möjligt behandlas med samma hänsyn som fornlämningar. Men i takt med att samhället förändras, förändras också innebörden i fornlämningsbegreppet. De lämningar som är Övriga kulturhistoriska lämningar idag, kan räknas som fornlämningar om några år.

Fornfynd är föremål som hittas i eller vid en fornlämning eller som kan antas vara från tiden före 1850 och som saknar ägare. Man är skyldig att anmäla ett fornfynd om:

- det är funnet vid fornlämning

- föremålen är två eller flera

- föremålen är av guld, silver, koppar eller brons

Anmälan ska ske till länsmuseet eller länsstyrelsen. Ett enstaka föremål kan man få behålla. Men det är viktigt att få det registrerat; varje fornfynd är en viktig pusselbit för att förstå förhistorien.