Egyptierna såg döden som början på en ny existens. I graven fick man därför med sig samma saker som behövdes i livet: tjänare, möbler och mat. Relieferna och målningarna i gravanläggningarna avbildade alltså både händelser från den dödes livstid och sådant som behövdes i livet efter detta.

Läs mer om föremålen

1 -  2 -  3 -  4 -  5 -  6 -  7 -  8 -  9 -  10 -  11 -  12 -  13 -  14 -  15 -  16 -  17 -  18 -  19 -  20 -  21 -  22 -  23 -  24 -  25 -  26 -  27 -  28 -  29 -  30 -  31 -  32 -  33 -  34

Egyptierna ansåg att det man skrev också blev verkligt. Så en hieroglyf som visar dyrt kött var, enligt det synsättet, detsamma som verkligt dyrt kött. Bilder av den döde fanns också ofta i graven, som var mer välfylld och dekorerad ju rikare man var. Tjänarna avbildades ofta i miniatyrformat.

För att själen inte skulle bli hemlös behövde kroppen bevaras. Därför balsamerades den döde. Inälvorna togs ut och lades i fyra olika kärl, som kallas kanopkärl. Ett för levern, ett för lungorna, ett för magen och ett för tarmarna. Palmvin, kryddor och oljor som luktade gott användes vid balsameringen.

Mumien lindades i tygbitar av linne, med amuletter emellan för att ge skydd. Det kunde ta 70 dagar att balsamera en kropp. Kistan där mumien låg var ofta fint dekorerad med hieroglyfer. I faraonernas gravar låg den döde i flera kistor i varandra, som ryska dockor, och gåvorna var rikare.