Arvid Fougstedt

Lyssna

Kort version

Lång version

”Gerda, Erik och Donatello” är en Arvid Fougstedts största målningar. När man först ser den kan man tro att det är ett stort färgfotografi. Men det är en målning i oljefärg på duk, och den är inte fullt så realistisk som man tror. Allt vi ser i bilden fanns inte i verkligheten i det rum, i lägenheten på Heleneborgsgatan i Stockholm, som konstnären placerade sin familj och sig själv i.

Mitt i bilden sitter hustrun Gerda i en munkstol. Bredvid står sonen Erik, 18 år gammal. Han ska också bli konstnär en dag. Till vänster finns en byrå och på den en porslinsvas och en skulptur, som är en förminskad gipskopia av 1400-talsskulptören Donatellos ”David som besegrat jätten Goliath”. I bakgrunden ser vi lägenhetens tambur och där, på väggen, hänger en spegel. I den ser vi konstnären själv. Hela familjen finns alltså med.

Det har sagt att den här målningen är en av den svenska 1900-talskonstens mest genom-arbetade rumsgestaltningar. Vi kan följa alla perspektivlinjer. Allt är återgivet på rätt plats. Färgskalan i mullvadsgrått, brunt och rödviolett understryker rummets tydlighet.

Men vad ville då konstnären säga med sin målning? Ja, den har tolkats som ett konstnärligt testamente. Fadern, konstnären, vill visa för sonen, som också ska bli konstnär, på rummets estetiska betydelse och plats för människan. Familjen i det heliga rummet, har någon sagt om den här målningen. Det är inte en slump att sonens kroppshållning liknar Davidskulpturens. Men skulpturen har aldrig stått på byrån i rummet på Heleneborgsgatan. Bronsoriginalet hade konstnären sett i Florens en gång i tiden.

För Arvid Fougstedt var den rika europeiska konsttraditionen en livgivande källa till konstnärlig förnyelse. Men för förnyelse krävs också mod att bryta traditioner, och det hade Donatello gjort genom sin skulptur. Annars skulle traditionen förlora sin livskraft. Detta synsätt lade konstnären fram i målningen – riktat till sonen Erik, men också till oss betraktare.