Nyheter & Pressinfo
Olmloggo_symbol_80h
Vätten Viljan

Funkisbyggnad och modell för ett modernt museum

This text is available in english further down the page.

Östergötlands museum. Entrébyggnad med foajé och hörsal från 1938 samt numera även restaurang. Foto 2012. 

Fyra professorers ungdomsverk 1935-1939

Efter många års diskussioner enades stadens två museer, Östergötlands museum och Linköpings stads museum, om en gemensam byggnad. Bådas samlingar var stora och höll hög internationell kvalitet.

1935 utlystes en arkitekttävling i vilken det förutom förslaget på en museibyggnad ingick att skapa en stadsplan för det kulturellt känsliga området. I samma kvarter planerades även byggnader för lantmäterikontor och ett landsarkiv, som då hade tillfälliga lokaler i Vadstena.

1936 presenterades det vinnande förslaget. Vinnare var tre arkitekter i trettioårsåldern, Nils Ahrbom, Helge Zimdal samt Sven Hesselgren. Den senare var specialist på belysningsfrågor efter vilka förslagen i första hand hade bedömts. Senare tillkom Carl-Axel Acking som fick ansvar för inredning och möbler.

Alla fyra hade arbetat med de mest framstående arkitekterna inom svensk funktionalism, Gunnar Asplund, Paul Hedquist och Sven Markelius, och blev sedermera själva professorer: Zimdal vid Chalmers i Göteborg, Ahrbom vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm, Acking vid Lunds tekniska högskola och Hesselgren vid universitetet i Addis Abeba i Etiopien.

Funkis

Det vinnande förslaget var ritat i funktionalistisk stil. Enligt denna skulle en byggnads arkitektur

anpassas till funktionen. Man utgick från släta och ljusa ytor samt geometriskt enkla grundformer, d.v.s. cirkeln, triangeln, rektangeln och kvadraten. Symmetrin avskaffades och stora fönsteröppningar skulle släppa in sol och ljus. På så vis skulle kontakt med naturen skapas. Allt detta kan tydligt ses i museets foajé.


Takreliefen och i bakgrunden längan för de kulturhistoriska samlingarna och konstgallerierna med ljusinsläpp genom taklanternin. Till höger skyltfönstret där förbipasserande kunde se in i utställningshallen, 1938 en nyhet inom museivärlden.

Exteriör

Man gjorde två undantag beträffande den funktionalistiska stilen, där bara nödvändiga dekorationer skulle få förekomma. Hörsalens exteriör fick en takrelief av skulptören Ivar Johnsson kallad Arbete och livsbejakelse. Enligt Zimdal ville den också visa kulturens kamp mot våldet och var tänkt som en marmorfris från Parthenontemplet i Aten. Kanske var det klassiska draget en eftergift åt de monumentala förväntningarna.

Arkitekterna gjorde ännu ett undantag från stilens ideal med rena ytor och livade upp ytterväggarnas ytor med krumelurer i en del tegelstenar spridda över byggnaden.

Invigning

Ett halvår efter den första invigningen 1938, var det i juni 1939 dags för museets officiella invigning. Det var en varm sommardag, bara några månader före andra världskrigets utbrott. När kronprins Gustav Adolf och övriga gästerna kom, möttes de av barn som redan invigt spegeldammen med att bada och leka med segelbåtar. Att en plaskdamm byggdes som en del av ett museum var något nytt, vilket också uppmärksammades i både svensk och utländsk press.

Flexibilitet

Ett av kraven hade varit att rum och utställningar lätt skulle kunna byggas om, så att samlingarna kunde presenteras på ett lockande och pedagogiskt sätt. På den kulturhistoriska utställningen visades nu nyheten med mellanväggar som kunde flyttas. Äldre museer brukade vara fulla med föremål från golv till tak. Här visades ett urval föremål åt gången. Arkitektritade glasmontrar stod inne i rummen och samlingarna kunde ses från alla håll.

Det var gott om luft mellan föremålen för att museibesöket inte skulle trötta ut besökarna. De skulle få upplevelser och kunskaper i lagom portion. För att få tid att smälta intrycken fanns det viloplatser på flera ställen.


Museet gav ett ljust och luftigt intryck. I trappan upp till skulpturhallen och konstsalarna hade väggarna en ljust grön pastellton. Foto 2011 efter det att väggarna återfått sina originalfärger.

Till Holland för ett optimalt ljus

Det främsta kravet vid tävlingen hade varit att lokalerna skulle ha ett optimalt ljus. Arkitekterna och byggnadskommittén reste därför 1936 till några nybyggda museer, Gemeentemuseum i Haag och Museum Boijmans Van Beuningen i Rotterdam, för att se hur dessa löst belysningsfrågorna. I Van Beuningen fann man en avancerad konstruktion som gav uppslag till lösningar av det så kallade överljuset.

Vid hemkomsten byggde man ett hus med en fullskalig tavelsal i en park vid Stångån. Där utfördes sedan för första gången i Sverige vetenskapliga experiment för att få fram ett optimalt ljus för visning av konst.


Den första utställningshallen med prismabrytande glas 1938 (idag restaurang). Till höger konstavdelningen med flyttbara mellanväggar och den omtalade belysningskonstruktionen. (Belysningsskenorna har tillkommit senare.)

All konst kunde visas

Mellan de båda konstgallerierna byggdes ett konstmagasin i vilket tavlorna hängdes på stora mobila järnramar. Dessa kunde dras fram och visas i öppningar i väggarna, och även det som fanns i magasinet kunde på så sätt snabbt och enkelt visas för publiken. En idé som senare användes av flera museer.

Energiåtervinning

En nyhet var att det inte fanns några element i museet. De tog plats och torkade ut samt smutsade ner konstverken. I stället utnyttjades överskottsvärmen från pannrummet. Den fick passera de olika våningarna genom ventiler i golvsocklarna. För att få en jämn fördelning spreds värmen också genom värmerör i taket.

Japanska influenser

Som ung student hade Zimdal träffat både Mies van der Rohe och Le Corbusier, funkisens

stora profeter och idéspridare. Mies Van der Rohe hade varit fåordig, vilket stämde bra med hans valspråk: ”Weniger ist besser” (Less is more). I foajén kan man se att Zimdal hade tagit till sig hans budskap, men här finns även idéer direkt tagna från japansk arkitektur, vilken Zimdal även uppmanade sina kollegor att använda sig av.


Den byggnadsminnesförklarade foajén med exempel på funktionalistiska drag och japansk influens. Till vänster trägaller för ventilation vid marmorgolvet och till höger ett av fönstren till artistlogerna inne i foajén.

Wallenbergsalen - Genomtänkt och med lyxkänsla

När museet visades för pressen var det hörsalen som tilldrog sig mest uppmärksamhet och arkitekterna Ahrbom och Zimdal berömdes för denna del av byggnaden.

Scenen och hela salen följde Malmsjöflygelns form, ett runt och tre vinklade hörn. Runda hörn var populära och här kan avsikten ha varit att förbättra akustiken från talarstolen. Frågan är dock om inte instrumentet varit utgångspunkt för hela lokalens form då en flygel fanns inritad i flera skisser.

Salen gav besökaren en bild av lyx och kvalitet. Exotiska brunröda träslag i golv, fönsterramar

och ventilationsgaller, päronträ i väggarna och ljusblått tak som belystes av specialritade strålkastare i mattborstad mässing. Den blå färgen för innertaket valdes troligtvis för att ge besökaren en känsla av att sitta under bar himmel.

Fåtöljerna hade armstöd av ljus björk och fällbara sitsar i roströd manchestersammet och på stolradernas gavlar fanns klarröda steglampor. Täcket till flygeln hade fått samma roströda färg som fåtöljerna. Allt lika genomtänkt och formgivet av arkitekterna.


Den byggnadsminnesförklarade hörsalen: Överst rum för filmprojektorerna som fortfarande används. T.h. detalj av träkassetterna för de motordrivna mörkläggningsgardinerna. Nederst stegbelysning med arkitektritade siffror.

Uppmärksammat även av internationell press och av fackmän

Alla svenska tidningar skrev om Linköpings moderna museum med dess innovationer. Byggnaden uppmärksammades också i många utländska facktidskrifter. I den franska konst- och arkitekturtidskriften Beaux-Arts hyllade man museet bland annat för den utmärkta belysningen och de praktiska lösningarna. Den amerikanske arkitekturskribenten G.E. Kidder Smith beskrev Wallenbergsalen som enkel, vacker och elegant. Liksom den franska tidskriften betonade han också att belysningen i konstavdelningen var av hög klass.

Museet fick ta emot ett stort antal studiebesök efter andra världskrigets slut, framförallt från europeiska länder och USA, men även från länder som Mexiko, Kuba och Uruguay. Forskare och museimän ville studera de museitekniska nyheterna och arkitekter ville se de nya idéerna på plats. Arkitekturstuderande och lärare kom från välrenommerade konsthögskolor som till exempel Edinburgh College of Art och École des Beaux-Arts i Paris. Museibyggnaden ansågs då, enligt museets chef Bengt Cnattingius egen uppgift i Svensk Uppslagsbok, vara en av de modernaste och mest uppmärksammade i sitt slag i Europa.

Byggnadsminne

Östergötlands museum ses som ett representativt exempel på svensk funktionalism och 1985 byggnadsminnesförklarades museibyggnaden med särskilt skydd för exteriören, Wallenbergsalen och foajén.

Till- och ombyggnader:

1989 Museet byggs ut med en ny utställningshall, Westmanhallen, och en administrativ del.
1993 Museet byggs ut mot parkområdet med ännu en utställningshall, Nya galleriet, aktivitetsrum och lokaler för samlingarna samt arbetslokaler för arkeologerna.
1994 En utomhusscen för musik och teater byggs.
2002 Utställningshallen från 1939 byggs om med en halvvåning för bibliotek och forskarplatser och nedre delen görs om till restaurang, som får namnet Hagdahls kök.
2009 Entréhallen byggs om och får en ny museishop, samtidigt som museet till 70-årsjubileet återställer viloplatserna. Foajé och trapphall återfår sina originalfärger från 1939.

Litteratur

Funkisbyggnad och modell för ett modernt museum / Urban Windahl - Marietta Douglas, Linköping 2012.

--------------------------------------------

Summary in English

1935-1939

When the museum was built in 1937-1939 it was seen by some citizens as an art scandal. For most of the people it was a super modern building, of a kind that they never had seen. They had expected a museum of classical style, built of heavy stones with Greek and Roman columns. Instead they got something that to some people looked like "a petrol station" or "a box of cigars".

The functionalistic style, or in everyday Swedish “funkis”, had been introduced mainly as an interior style at an exhibition in 1930 in Stockholm. The architecture should follow the functions of the building. Now it was used for the first official building in Linköping by the young architects Nils Ahrbom and Helge Zimdal, who won the competition in 1936 with their entry. It was based on an article from 1933 about the main principles for a modern museum. It was written by Sigurd Curman, architect and Director General of the Swedish National Heritage Board, in 1935-1936 also a member of the jury in Linköping.

To Holland and Germany Searching for the Optimal Light for Art

However, Ahrbom’s and Zimdal’s winning entry was immediately criticized especially by a critic from one of the leading newspapers in Stockholm. He especially criticized the solution for the light in the art exhibition halls. As the main goal was to create rooms with optimal light for art, Ahrbom and Zimdal accepted his advice. The jury together with the architects then went abroad to some recently built museums to find out how they had solved this problem. They visited Gemeentemuseum Den Haag in Hague and Museum Boijmans Van Beuningen in Rotterdam. In the latter museum they found a construction that was most interesting. Ahrbom and Zimdal then continued on their own to Germany. They visited museums in Köln and Essen.

Coming back to Sweden the architects built a full scale model of an art exhibition hall, just to find the best solution for exhibiting art. For this task Sven Hesselgren, a third young architect, later a specialist in colour systems, was employed to carry out research and experiments with different lights and kinds of glass.

The result of the tests and mathematical calculations led to a solution with indirect light on the walls, not directly on the paintings. Upon cloudy weather or weak natural light, strong spotlights, hidden behind frosted window-panes, could be used. In 1937 in the final solution for the museum the architects had altered the entrance building and the entrance itself. The main stairs up to the art halls were reconstructed from broad straight stairs to stairs formed as a half circle in the centre of the building, seen from the exterior as a half cylinder.

Interior Designer - Awarded in Denmark

Decorations and furniture were designed by a fourth architect, Carl-Axel Acking. Just 27 years old he had a piece of furniture accepted at the World Exhibition in Paris. He now came directly from a commission for an extension of the Gothenburg court house, working for Gunnar Asplund, the best known architect in Sweden. From Gothenburg Acking brought some ideas that he used in his interior work. For example cane chairs, spotlights, a drinking fountain and the panels in the concert hall.
(Acking later received the Danish Lunning-prize, awarded young prominent Scandinavian designers.)

1939 - Official Opening with many Inventions

The Östergötland Museum was finished in the summer of 1939 - and just a few months before the outbreak of the Second World War it was opened to the public by the enthusiastic archaeologist Crown Prince Gustaf Adolf. At last Linköping’s two museums, Östergötlands museum and Linköpings museum för skön konst, had got a building of their own. It was not only a modern museum, but also a building with new inventions, practical as well as pedagogical: The hat-racks in the big hall could easily be hidden by folding them into the walls when not in use. The heat from the cellar could pass through all floors and heat the rooms floor by floor. There were no radiators as they made the dust circulate which could damage the paintings. In the entrance hall the heating came from pipes in the floors and in the art exhibition halls even from thermal conduction in the ceiling.

One idea that attracted much attention was that all the paintings - even those placed in the art store - could easily be shown for the visitors. Those in the store were hung on mobile iron frames just behind the walls between the two art exhibition halls. The frames could easily and quickly be rolled to large doors in the walls where the paintings could be shown by the curator. This was an invention later used at other art museums. Today the showing of a museum’s art collection is done by digital photos on the Internet, but here the public even had the possibility of studying the original paintings.

A Japanese Influence

As you might see, there is a Japanese influence in the entrance hall. As a student Helge Zimdal had met both Mies van der Rohe and Le Corbusier, the best known architects of the functionalistic style. His interest in Japanese thoughts and architecture might have come indirectly from van der Rohe. However the influence might also have come directly from Japanese architecture. Zimdal was himself writing about his interest just at that very time in 1936-1937 when he was working on the new proposal for the entrance hall. In Byggmästaren, the most prominent Swedish magazine for professional architectures, he recommended his colleagues to study basic Japanese ideas. He also encouraged them to try to use such ideas in modern and practical ways.

Articles in European and American Magazines

A lof of newspapers and architecture magazines in many countries wrote about the museum. In August 1939 the French magazine Beaux-Arts honoured especially the excellent light and practical solutions. A week later, in September 1939, the German newspaper Frankfurter Zeitung and the Swiss National Zeitung in Basel informed readers that Linköping now had the most modern museum in Sweden. The German newspaper did this in spite of other news being more important, as the country had been at war with France and Great Britain for a week. In 1947 the British The Museums Journal wrote especially about the reading rooms and the concert hall. The author was fascinated by the reading rooms, at the museum called rest-rooms, and found them ”bright and cheerful” and gave a more detailed picture of the concert hall. He carefully described the colours of the hall: The light chalky blue of the ceiling and the upholstered chairs with rust-red Manchester-velvet. He especially noted that  even the piano-cover had got the same colour as the chairs. He also emphasized the acoustic qualities: ”One can speak effortlessly in a soft voice from the stage and be heard in every corner”. He noted technical solutions e.g. that the front rows could be removed and stage flooring extended to replace them and that each auditorium step was illuminated by a low screened light. ”Neither my description, nor the photographs, however, give any impression of the charm and intimacy of the atmosphere in this little theatre.”

In 1948 L’Architecture Française released a special edition about Swedish architecture with special interest in our museum.

In the book Sweden builds in 1950 the American archaeology critic G.E. Kidder Smith presented the concert hall, giving it superlatives such as ”plain, beautiful and elegant”. Just like the Beaux-Arts he emphasized that the light in the art exhibition halls was of high class.

Students and Architectures from Europe and America

The modern architecture and new ideas encouraged a lot of researchers and architect students to visit the museum together with their teachers, especially after World War II. For example students from well-reputed schools such as Edinburgh College of Art and École des Beaux-Arts in Paris. Architects even came from such far-off countries as Cuba, Mexico and Uruguay.

Appointed Professors in Sweden and Ethiopia

All four architects were between 26 and 33 years old when starting this project. They had all been working with the most famous architects of functionalism in Sweden, Gunnar Asplund, Paul Hedquist or Sven Markelius. They later became professors of architecture themselves: Helge Zimdal at Chalmers University of Technology in Gothenburg, Nils Ahrbom at The Royal Institute of Technology in Stockholm, Carl-Axel Acking at The Faculty of Engineering at Lund University and Sven Hesselgren at the University in Addis Ababa.

Urban Windahl 2013

 

Extensions and rebuildings after 1939

1989 New exhibition hall "Westmanhallen" and department for administration.
1993 Another exhibition hall "Nya Galleriet".
1994 An outdoor stage for music and theatre.
2002 The exhibition hall from 1938 is rebuilt with an upper floor for library and research and the ground floor is made into a restaurant, "Hagdahls kök".
2007 The roof of the concert hall is in summertime used as an outdoor restaurant.
2009 The entrance hall is extended with a shop. 'Rest-places' in the exhibition departments are reintroduced. The entrance hall and the walls of the staircase are painted in the original colours from 1938 and 1939.
2012 The library is moved to a research room and the whole exhibition hall from 1938 is now converted into a restaurant.

References

Ahrbom - Zimdahl: Museum i Linköping, article in the professional journal Byggmästaren 1939.
Ahrbom - Zimdahl: Idéerna kring museibyggnaden, Östergötland ’79, Linköping 1979.
L’Architecture Française, No 75-76, Numéro spécial sur l’architecture suédoise, Paris 1948.
Arkitekter berättar om arkitekturens ytor, Byggförlaget 1990.
Carl-Axel Acking, obituary, Svenska Dagbladet 2001.
Curman,Sigurd: Museibyggnader - Några principiella synpunkter rörande deras planläggning, article in the professional journal Byggmästaren nr 8 1933.
Helge Zimdal, obituary, Dagens Nyheter 24 and 28 November 2001.
I kulturens tjänst, Bengt Cnattingius, museiman och folkbildare, ÖLM, Kalmar 2007.
Kidder Smith, G.E: Sweden builds, New York 1950.
Muséographi, Madrid 1934.
The Museums Association: The Museums Journal, Vol. 46, Number 10, London 1947.
Vi lyfter fram Carl-Axel Acking, article in the magazine Antik & Auktion nr 5, 2009.
Windahl,Urban -Douglas,Marietta: Funkisbyggnad - och modell för ett modernt museum,(a book about the Östergötland museum with summary in English), Linköping 2012.
Zimdahl, Helge: T Yoshidas Das japanishe Wohnhaus, article in the journal Byggmästaren 1936.
Zimdahl, Helge: Zui-Ki-Tei, article in the professional journal Byggmästaren 1938.
Zimdal, Helge: En arkitekt minns, Göteborg 1981.
Yoshida, Tetsuro: Das japanische Wohnhaus, Berlin 1935.

Recorded discussion between the architects Nils Ahrbom, Helge Zimdal and the former director of the museum Bengt Cnattingius at the 50th anniversary in 1989, Östergötlands museum.
Interviews with the sons of the architects: architects Akke Zimdal, Per Ahrbom and Bengt Acking, 2009.

Östergötlands museum


Öppettider

Tis–sön
11–16
Mån stängt
 
Mån–fre
11–16
Lör–sön
12–15

Entré:

 Vuxen 70:-   Årskort 140:- Familjeårskort 240:-  Gratis till 26 år


Östergötlands museum

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Godsadress:
Vasavägen 16

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping



Telefon: 013-23 03 00
Epost: Östergötlands museum


Löfstad slott

605 97 Norrköping

Telefon: 011-33 50 67
Epost: Löfstad



Fakturadress

Fack 4200
Box 226
751 04 Uppsala



Se avdelningar och personal →

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att löpande få information om allt som händer på museet!

Facebook

Facebook  Östergötlands museum

Facebook  Löfstad slott >

Pressrum

Följ Östergötlands museum