Nyheter & Pressinfo
Olmloggo_symbol_80h

Löfstad byggnadshistoria och godsdrift

av Tova Sylvan

Aldrig har det byggts så många slott och herresäten i Sverige som under stormaktstiden. Löfstads ägare Axel Lillie d ä var bara en i raden av svenska byggherrar som inspirerades till att bygga nytt. Förebilderna var de europeiska slott han mötte under krigshärjningarna i Europa. Resurserna till de stora byggnadsarbetena kom från de betydande förmögenheter som skapades genom krigen på kontinenten.

Byggnadsarbetena på Löfstad påbörjades 1636 eller 1637. Först omkring 1660 var hela slottet beboeligt. Hur det såg ut då får vi en god bild av genom de skisser av slottet som Erik Dahlberg gjorde till ”Suecia antiqua et hodierna”. Höga branta sadeltak, rikt dekormålade fönsteromfattningar, trappstegsformade gavlar och fönsterkupor gav slottet en ålderdomlig prägel. De fasadmålningar som då prydde byggnaderna var en direkt påverkan från Sydtyskland. På väggarna målades dekorativa motiv och krigare i helfigur. Slottet måste ha varit en imponerande och färgstark symbol för byggherrens makt. Exteriören skiljde sig mycket från hur slottet ser ut idag.

Slottet ansågs redan från början omodernt. Genomgripande ombyggnader skedde redan under 1670-talet av ägarparet Axel Lillie d y och Maria Elisabeth Stenbock. Liksom fadern hade Axel gett Löfstad till sin hustru i morgongåva. Arkitekt Mathias Spihler anlitades för moderniseringarna. De största förändringarna var ombyggnaden till säteritak med torn, utbyggnaden av ett trapphus och övermålningen av de färgrika fasadmålningarna.

Natten mellan den 7 och 8 januari 1750 brann Löfstad slott. Branden började i den norra flygeln och spred sig vidare via det nytjärade takspånet. Större delen av flygeln och hela huvudbyggnaden skadades. Det var främst taken och inredningarna som förstördes men den södra flygeln lyckades man rädda. Redan under våren 1750 besökte slottsbyggmästare Håkan Eliander Löfstad. Det är troligen han som gjort ritningarna till återuppbyggnaden i läromästaren Hårlemans stil. Löfstad fick sitt nuvarande utseende med en helt ny takkonstruktion och nya fönster i tidens anda - utan fönsteromfattningar. Däremot behölls de oskadade portalerna i sandsten från 1600-talet. Carl Hårleman intresserade sig för restaureringsarbetet på Löfstad och skriver i sin dagbok: ”Byggnaden skal istället för tak med spån täckt, illa dragne skårstenar, trätrappor och andra osäkerheter så wäl rättas, och allting förses, at wår wackra Frökens senaste efterkommande skola hafwa orsak, at glädja sig öfwer en sådan Mormors Moder Moders hurtiga och försigtiga anstalter.” Den fröken som åsyftas är Hedvig Catharina De la Gardie. Hon gifte sig med Fredrik Axel von Fersen och deras initialer och årtalet 1753 står ännu på huvudbyggnaden.

Slottsinredningen förändrades också efter branden. I slutet av 1750-talet var slottet beboeligt igen. De fasta inredningarna, t ex bröstningar på väggar och i fönsternischer som fortfarande finns kvar, tillverkades av nedkallade Stockholmsmästare. En stor förändring efter branden var att köket flyttades från flygeln och in till bottenvåningen. Hela översta våningen inreddes samtidigt till gästvåning. I stort sett fick slottet då den planlösning som fortfarande råder.

Godset Löfstad
En förutsättning för slottsbyggnaderna på Löfstad var godset. Utan ägorna med gårdar, torp, skog och åkermark skulle det inte funnits ekonomiska möjligheter att bygga, underhålla och bebo Löfstad slott.

Redan på 1500-talet fördes en aktiv uppbyggnad av godset Löfstad av Erik Jönsson, farfars bror till slottets byggherre Axel Lillie. Genom inköp, arv och donationer skapades ett större jordinnehav, som sedan splittrades när Erik Jönsson dog 1611. Den då åttaårige Axel Lillie ärvde sätesgården Löfstad och några utgårdar. Fram till sin död 1662 lyckades Axel att återigen samla de gårdar Erik Jönsson ägt och dessutom utöka godset ytterligare genom både inköp och donationer från kronan. Löfstad blev under Axel Lillies tid ett av Östergötlands största gods, med ett femtiotal hemman. Arvingarna köpte ännu mera jord och under mitten av 1700-talet var Löfstad som störst.

Bönderna på de gårdar som ägdes av Löfstad drev sina egna jordbruk och betalade räntor till ägarna på slottet. Men till räntorna kom också dagsverksskyldigheten, att ställa upp med arbetskraft för vissa arbeten. Själva gården Löfstads eget jordbruk sköttes av torpare. De bodde i torp som ägdes av godset och betalningen skedde i dagsverken.

Efter 1750 sker en förändring av jordinnehavet och godsets ekonomi. Godset minskade, de gårdar som låg längst bort såldes av. Samtidigt byggdes flera nya torp på egendomen och jordbruksproduktionen på den egna marken kring slottet kom i fokus.

Stora förändringarna skedde under Charles Emil Pipers tid på Löfstad. Både produktionen och arbetsorganisationen förändrades under inverkan av förändringarna i samhället. När han tog över på Löfstad 1856 började en anpassning till en marknadsinriktad produktion. Charles Emil Piper lade flera gårdar direkt under Löfstads drift och lät de flesta andra betala arrende i reda pengar i stället för i dagsverken. Torparnas betydelse och antal minskade också under perioden. Istället ökade de anställda under hans tid. De arbetade mot lön, delvis betald i stat, och flera av dem var anställda endast ett år i taget. Systemet med lönearbetare hade flera fördelar för godsherren. Han kunde kontrollera och styra sina anställda lättare och vid nyrekryteringar anställdes de som passade bäst för de alltmer specialiserade arbetsuppgifterna.

Men det var inte bara sättet som godset drevs på som förändrades av Charles Emil Piper. Produktionen ändrades och ökades betydligt under siste grevens tid. Genom sjösänkningar och täckdikning ökade arealen. Samtidigt infördes växelbruk och konstgödsling så att avkastningarna blev större. Med nya redskap och maskiner blev arbetet effektivare. Under 1860-talet köptes både ett tröskverk och en lokomobil. Lokomobilen var en ångmaskin med tio hästkrafter. Den var tillverkad av Munktells i Eskilstuna och användes som drivkraft till tröskverket, sågen och kvarnen.

Statardotterns berättelse
Hur arbete, boende och liv kunde se ut för statarna på Löfstad finns det flera vittnesmål om. Vi kan följa en familj som år 1919 kom till Löfstad. Dottern som har berättat sin familjs historia vill vara anonym.

De första åren bodde vi i Vita bygget i närheten av ladugårdarna. Ytterligare fyra arbetarfamiljer bodde där i 1 rum och kök. Det fanns också en större lägenhet på 2 rum och kök där rättaren, Larsson, bodde. Efter ett par år flyttade vi till Röda bygget bakom smedjan.

Familjen flyttade till Löfstad när far ville byta arbetsplats och han fick städse på Löfstad som kördräng. På Löfstad plöjdes åkrarna fortfarande med oxar, ett tungt och drygt arbete. Men det var inte de enda arbetsuppgifter han hade. Vid 5-tiden gick far iväg för att ta hand om ”finhästarna”. De stod uppstallade i den södra slottsflygeln, arbetshästarna hade sina spiltor nere i smedjan. På morgonen skulle hästarna fodras och ryktas. Kl 7 ringde vällingklockan, för att tala om att dagens arbete började. Även korna skulle tas omhand i ladugården. Jag fick redan när jag var 5 eller 6 år gammal hjälpa till med mockningen där. Far körde också mjölken till slottets mejeri, som låg i kyrksalen i flygeln. Mjölksåarna kördes med häst upp på borggården och ställdes på is i salen. En gång när jag följde med till mejeriet fick fröken Emilie syn på mig från sitt fönster. Fröken kastade ned några äpplen till mig och jag neg förstås så djupt jag kunde. Isen sågades under vintrarna ur Löfstadsjön och förvarades i isdösen med sågspån över. Sedan kunde man såga lagom stora bitar och leverera till mejeriet och till slottsköket, där det stod ett isskåp. Annat vinterarbete som far gjorde var att arbeta i skogen.”

För arbetet fick en familj både kontant betalning och betalt i natura eller stat. Fritt husrum, ved, mjöl, mjölk och potatis ingick i staten. Men för lönen skulle inte bara mannen arbeta, hustru och barn skulle också hjälpa till.

”Mor mjölkade tillsammans med de andra statarhustrurna. Två gånger per dag skulle korna mjölkas, den första mjölkningen var kl 4 på morgonen. Minst 10 kor var hade de att mjölka. På somrarna när korna gick ute fick mjölkerskorna åka oxkärra till mossen eller Eda. Kvinnorna hjälpte också till med stora slottsbyken, två gånger om året. Då fick de en extraslant, kanske 5 kronor var för 4 till 5 dagars arbete. När arbetarnas fruar arbetade ute på gärdena däremot fick de inget betalt.”

Barnen kunde få hjälpa till i ladugårdarna, men också gallra, plocka och rensa rovor och potatis. En annan syssla för barnen var att plantera skog, men för det fick de betalt, några ören för varje gran.

Varje statfamilj hade ett tiotal höns och varsin gris. Grisen slaktades till jul och nästa år köptes en ny kulting som göddes upp. ”Mycket litet åt vi färskt. Det mesta saltades in för att sparas. Allt togs tillvara, de sista bitarna var ettersalta. Ett år dog grisen och det var svårt att mista. Men då fick vi ett par bitar var av de andra familjerna.


Östergötlands museum

Besöksadress:
Raoul Wallenbergs plats

Godsadress:
Vasavägen 16

Postadress:
Box 232
581 02 Linköping



Telefon: 013-23 03 00
Epost: Östergötlands museum


Löfstad slott

605 97 Norrköping

Telefon: 011-33 50 67
Epost: Löfstad



Fakturadress

Fack 4200
Box 226
751 04 Uppsala



Se avdelningar och personal →

Translate

Use Google Translate to translate this website into your language:

Nyhetsbrev

Prenumerera på vårt nyhetsbrev för att löpande få information om allt som händer på museet!

Facebook

Facebook  Östergötlands museum

Facebook  Löfstad slott >

Pressrum

Följ Östergötlands museum